Liksom man som publik måste hålla tungan rätt i munnen när man tar spiraltrappan ner till den underjordiska scenen vid Sergels torg, leder Martina Montelius nya pjäs ner oss i den mänskliga naturens mörkaste vrår med sina särpräglade, ordslingrande repliker. Det handlar om Leif och Gary (spelade av Figge Norling och Kalle Westerdahl) som ska sätta upp en show ihop, eller snarare tvingas Leif supporta Gary i hans självförverkligande.
Jag kommer osökt att tänka på dokusåpan Nalles Show, där projektet tycktes handla mer om maktspel än en scenisk idé.
Och så är det kanske i showbiz ibland. När Kalle Westerdahls schabloniske översittare Gary attackerar sin hunsade motspelare Leif under repetitionerna i dennes gillestuga, slår fokuset helt över i skildringen av ett ofrivilligt S/M-förhållande eller ett gammalt infekterat äktenskap som ingen vågar ta död på. Någon show tror vi nog egentligen aldrig att det kommer att bli.
Men trots att här praktiseras verbala, psykiska och fysiska övergrepp som får publiken att rysa och slutligen jagar Leif på flykten är det som om regissören Martina Montelius inte riktigt har vågat ta sin egen laddade text på allvar.
Skådespelarna talar flytande Monteliuska och sätter de skruvat associativa replikerna, liksom de totalt absurdhumoristiskt insprängda sångtexterna, utan problem. Men den svärta som texten bär på förmår inte riktigt att tränga igenom det ironiska luddfilter som omgärdar spelet. Den välkammade Westerdahl är lite för tokrolig i sin pösiga thaisidenkostym och sina tajta leopardkallingar. Han blir med sin förhöjda tongång inte det minsta läskig fast han egentligen spelar en psykopat som borde vara Leifs och varje sund människas värsta mardröm.
Om Figge Norlings lågmälda spel hade applicerats även på översittarrollen hade man kanske bättre tagit till sig pjäsens ondskefulla drag. Nu blir den istället överabsurd och oförskämt underhållande.
Loading ...
