När ett mytomspunnet medieföretag som Acne – det kreativa kollektivet som producerar reklam, webb, spel, design, leksaker, film, mode … och som av lokala medelåldersungdomar väl fortfarande förknippas med urbana karaktärsbegrepp som ”hipster” och ”ironiker” – när de meddelar att de för första gången ska göra teater, för folk som inte går på teater så ofta, då blir man nyfiken.
Och kanske en gnutta skeptisk. För visst är det naturligt att man hämtat inspiration från redan erövrade genrer. Som att jobba med en regissör som har ett gäng tv-produktioner bakom sig, en skådespelarensemble med ett ännu större gäng tv-serier och filmer bakom sig, och med den uttalade ambitionen att låna tempo och formspråk från film och tv. Men just det känns trött i ett teaterklimat som de senaste året har varit fixerat vid film – där till och med de stora teaterfabrikerna har frossat i att göra pjäser av filmer och leka med filmiskt klippande och ljus.
Lustigt nog är det ändå på just den punkten som Jon Holmbergs uppsättning av den egna pjäsen Brådis lyckas överraska med bra tajming. Till en början. Precis när jag börjar skruva på mig av ett långdraget anslag ringer nämligen självaste ”storyn” på dörren och kommenterar just svackan i föreställningen. Vilket även blir en kommentar till utvecklingssvackan i tillvaron för pjäsens livsstilsstressade storstadskaraktärer. Samtidigt som kvicka videoprojektioner skapar scenklipp och accentuerar hur karaktärerna kliver ur sina roller för att analysera, kritisera och ironisera.
Snyggt, till en början som sagt. Jag ska inte fördjupa mig i att även metateater är något som verkligen inte lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Det viktiga är absolut inte att vara först med ett grepp. Men det viktiga är att göra det bra.
Som att exempelvis undvika att ta udden av en effekt genom överanvändning. För Brådis gör mig snabbt metamätt. Mätt på det mesta faktiskt, efter nästan tre timmar av greppupprepningar, klyschlek, ironiska avståndstaganden, klippdocketunna och cyniskt målade karaktärer pepprade av oneliners i en långrandig och obalanserad dramaturgi. Ensemblen visar upp en del spelglimtar men kort sagt: här ligger för många darlings obegravda och syns för få spår av rödpennan i manuset.
Visst kan man ändå vara nyfiken på Acnes eventuella fortsatta nosande efter en egen nisch i storstadens nöjesutbud. Brådis verkar mest satsa på, men inte riktigt lyckas med, att sälla sig till den där typen av privatteaterfars med lite smartare ambition, fast yngre. Och längre.
BONUSLÄNKAR
Nummers spaning om teaterns affär med filmen
Nummers spaning om teatern och metagreppet
Nummers intervju med en filmälskande teaterhatare
Loading ...
