Hemma i Iran var hon firad skådespelerska, men också obekväm regimkritiker. 1987 flydde hon till Sverige. Med den svenska filmen Hus i helvete gör Susan Taslimi sin långfilmsdebut som regissör.
Hus i helvete öppnade Göteborgs filmfestival och naturligtvis kunde ingen i salongen låta bli att dra paralleller till mordet på Fadime fyra dagar tidigare. Filmens herr Serbandi är visserligen ingen mördare, men han kämpar som ett djur för att hålla ordning på sina kvinnor – frun Nana, som färgar håret blont och vänsterprasslar med symaskinsreparatören, äldsta dottern Minoo, som vill leva sitt eget liv och hennes syster Gita, som inte kan hålla på sig, trots att hon ska stå brud om bara några dagar. För herr Serbandi är det en stor frustration och gåta att dessa kvinnor, som han älskar och vill väl, inte längre respekterar hans åsikter och önskemål.
Liksom Fadime låter sig filmens kvinnor ingalunda förtryckas. Susan Taslimi har gjort sina karaktärer starka och komplexa. I rollen som den upproriska Minoo återkommer Melinda Kinnaman till vita duken efter många år på teaterns tiljor. Den ohanterbara frun Nana gestaltas av Caroline Rauf. Filmens mest absurda rolltolkning står dock skådespeleridebutanten Bibbi Azizi för i sitt porträtt av herr Serbandis hela tiden iransktalande mamma.
Hus i helvete är en i sina stunder otäck och brännhet skildring av en familj där mannen till varje pris vill behålla sin heder. Men Hus i helvete är mer än så. Det är en skruvad och humoristiskt berättad film, som trots sin svärta bjuder på mycket värme och som, det kan jag avslöja redan nu, inte slutar med något hedersmord.
Loading ...
