Adidas-Aladdin i SkärholmenBahador Foladi som Aladdin och Rakel Wärmländer som Liz i den grymma sagan Aladdin på Stockholms stadsteaters scen i Skärholmen.
Recensioner [2010-04-01]

Adidas-Aladdin i Skärholmen

Aladdin av Åsa Lindholm
Scen: Stockholms stadsteater Skärholmen
Ort: Stockholm
Regi: Carolina Frände
Scenografi: Jenny Kronberg
Ljus: Markus Åberg
Kostym: Jenny Kronberg
Mask: Carina Saxenberg
Medverkande: Bahador Foladi, Camilla Larsson, David Lenneman, Rakel Wärmländer, Lotta Östlin Stenshäll
Projektioner: David Giese
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. När man har sett alla fem Grymma sagorna på Stockholms stadsteaters Skärholmenscen framträder den tydliga idén om att verklighetsförankra den gamla sagoskatten och ge berättelserna samtidsrelevans som lyckad. Uppsättningen där Aladdin får göra sin hjälteresa från förorten till hiphopscenen blir dock den svagaste omtolkningen, tycker Cecilia Djurberg.

Aladdin förvandlas, i Bahador Foladis gestaltning, till en övertygande tonårig slashas från betongförorten. Hans mamma (Lotta Östlin Stenshäll) är ensamstående, jobbar dubbla skift och övervakar sonen via en kristallkula. Försöker sparka på honom mentalt, få honom att rycka upp sej, skaffa ett jobb och planterar samtidigt – men ofrivilligt förstås – en värdelöshetskänsla i grabben.


Här finns budskap så det räcker och blir över åt såväl föräldrar som barn i publiken, och den magiska realismens lag lämnar öppet för alternativa tolkningar om huruvida den ring som rapparen Laban tappar, och som när den kommer i Aladdins ägo ger honom både flickan och skivkontraktet, verkligen är magisk eller om det bara är en helt vanlig ring som han tillskriver lyckans makt.
   Men det blir lite för mycket budskap samtidigt som försöken att underhålla känns ansträngda när rollfigurerna är såna stereotyper. ”Keep it real”- budskapet blir därmed något av en självmotsägelse.


På det hela taget är Aladdin den svagaste uppsättningen i Grymma Sagor-projektet. Men den samspelade ensemblen hittar – tror jag – ändå rätt ton för målgruppen (12-15-åringar). Bara det att jag själv har svårt att tro på teaterrappare som går ut så hårt för att ”äga” scenen, även om Daniel Lennemans (Laban) och Bahador Foladis Adidasklädda insatser framstår som väl avlästa och absolut funkar i sammanhanget.
   Kanske är det hela hiphopkulturen som blir för svår att köpa om man som jag applicerar ironier i de banala rapptexerna med tillhörande yo-åtbörder, när de inte egentligen är tänkta som satir.


På samma sätt har jag har svårt att riktigt tro på ett hårkastande tuggummivåp som Rakel Wärmländers Liz när hon är så överdrivet bimboytlig och kallar Aladdin för ”grym”. Men ok, det skapar säkert stor igenkänning hos en yngre publik som talar ett annat kodspråk och kanske drömmer själva om att bli kändisar.


LÄS OCKSÅ
Nummers recensioner av de andra delarna i projektet Grymma Sagor:
De röda skorna
Hans Christian och den lille vännen
Flickan med tomtebloss
Sheher – sagoberätterskan
 

Cecilia Djurberg

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare