Precis som namnet antyder konstruerar Teater Insite sina föreställningar utifrån spelplatsen. Det kan handla om att låta publiken röra på fötterna och fysiskt förflytta sig mellan olika scenbilder, som i förra årets angelägna och interaktiva föreställning Hemligheten. Eller så placeras publiken på en vridläktare, som i aktuella Via Dolorosa, där man med ett slags filmisk metod klipper mellan en handfull miljöer och styr vår uppmärksamhet.
Just det scenografiska framstår som den största behållningen – Thorsten Dahn och Kajsa Dahn har skapat en sjaskig, urban verklighet som befolkas av en arketypiskt alkoholiserad privatsnok, hämtad ur film noir-genren. En bar, en fal kvinna och ett mystiskt uppdrag gör bilden komplett. En steril sjukhussal med en äldre man bryter sig ur genremönstret och pekar i en annan riktning – en riktning som när första akten går mot sitt slut alltjämt är höljd i dunkel.
Hela scenbygget omgärdas av en yttre hinna av genomskinlig plast med påmålat rutnät. Mot plasten trycker sig då och då ”flugor” som i rappa och underhållande symboliska orddueller reflekterar över hur vi alla sitter fast i samhällets hårda och alltmer hotfulla tillvaro. Likaså hämtas komiska passager med hjälp av den berättare/privatsnokens inre jag som mikrofonförsedd knallar runt och på ett metaplan kommenterar och driver på handlingen.
Inga skuggor från gangsterfyllda gränder ska falla över skådespelarna och framförandet. Det är på manussidan frågetecknen ställer sig upp. Ärendet blir nog så tydligt i andra akten: Den svenska äldrevården är en katastrof – om detta må vi berätta. Så när föreställningen kantrar från en småintressant, deckarmelodramatisk genrelek till en pamflett- och plakatmässig framställning av hur våra äldre drogas ner i sängarna på sjukhusavdelningarna och vägras vätsketillförsel (och mer eller mindre avsiktligt dödas) infinner sig några frågor.
Om det nu kändes ”oundvikligt”, som det står i programbladet, att göra den här uppsättningen för att påpeka bristerna inom vården – varför veckla in sig och publiken i en detektiv- och mysteriekontext som knappast är en match made in heaven med ämnet i fråga? Varför inte fokusera på själva ärendet?
Och varför bemödar man sig inte om att göra gedigen research om sakförhållandena, utan nöjer sig med att lyfta in den förenklade mediebilden om svensk sjukvård på scenen? Som det enkla faktumet att förklaringen till varför man ger lugnande medel till många äldre i livets slutskede knappast handlar om vårdpersonalens mordiska läggning. Ångesten hos en människa när insikten om att livet rinner ut blir allt starkare är inte att leka med – Haldolinjektion är en gängse behandling vid konfusionstillstånd.
De goda intentionerna till trots: Via Dolorosa får i slutänden ett verklighetsfrämmande och lite löjligt drag över sig.
Loading ...
