Aliasteatern: När Cartier-Bressons landskap

Det är typernas kväll när detta triangeldrama utspelar sig i solnedgången. Där finns den kvinnliga fotografen (Josefin Almqvist) som namedroppar felaktiga konstnärsnamn på löpande band och talar i metaforer som är henne en storlek för stora. Där finns den förälskade och Strindbergskt svartsjuke mannen (Jonas Larsson) som vill visa upp denna fantastiska kvinna för sin bäste vän och vapendragare. Och där finns vännen (Henrik Hellström) – en sexfixerad ordkonstnär, som inte kan öppna munnen utan att berätta en rolig historia (läs fräckis) eller leverera en aldrig sinande flod av floskler.
   Dramaturgiskt byggs pjäsen upp kring en frågeställning. Har eller har inte kvinnan och vännen haft sex med varandra? Kvinnan säger ja. Vännen påstår motsatsen. Mannen svävar på gränsen till vansinne över att inte veta vem som ljuger och vem som står för sanningen. Med ett Per Oscarssonskt uttryck river han i sin yviga kalufs och slits mellan lojalitet med vännen (”Vi har ju gått i skolan, på universitetet, gjort lumpen ihop! Hör du vad jag säger!?”) och kvinnan, som ljuvt förklarar att hon älskar vågorna för deras fruktlösa men ack så energiska kamp mot land.
   Det är roligt och träffsäkert, och även om föreställningen är en bagatell såväl format- som innehållsmässigt, är det helt klart värt att lämna vårsolen en stund för en dos spansk septemberskymning.