Alkestis på Unga Klara

RECENSION/TEATER. Alltså, Euripides Alkestis, vad är det för pjäs egentligen? En kvinna, en mamma, väljer att ta sin mans plats i dödsriket, vilket inte får annat än gråt och veklagan till följd. Det här väljer Suzanne Osten lite klurigt att spela 2006.

Inte helt otippat ror den moderna kultregissören med stadiga åror över dödsfloden och går iland med projektet, som symboliskt sveper in såväl scen som salong i moriornas, ödesgudinnornas, skira väv. Det oförgängliga barnperspektivet får hon också med sig även om det inte är fråga om en lika iögonenfallande barnbearbetning som i ett annat känt, grekiskt Ostendrama – Medeas barn.
   ”Det är något konstigt som håller på att hända” säger lilla Perimele i Alma Eks perukförsedda gestaltning. Den svartluggade flickan är dotter till Alkestis (Victoria Olmarker) och Admetos (Per Graffman) och gör ett storögt ifrågasättande av familjens dramatiska situation och, som jag ser det, hela denna pjäs.
   Den som liksom svensk teater lider av ett aktualitetsberoende menar nog gärna att Alkestis – den kan ju handla om självmord, om hur de efterlevande påverkas när någon väljer döden före livet. Men Suzanne Osten motiverar först och främst sin uppsättning genom att skapa ett välbehövt och fräscht uttryck. Eller – fräscht? Stilen är väl egentligen orientalisk-klassiskt inspirerad, men sällan skådad på svenska scener. Att ensemblen har tränat Suzukimetod är alltså påtagligt. Det är bredbenta khonposer, eldandning, golvstamp, Bruce Lee-tjut, asiatiskt inspirerade kostymer i svart och vitt med strama linjer och ninjasstövlar (såna där som ser ut som klövar och har en separerad stortå).
   Gråterskorna kastar med sina flor, estetiken är dösnygg och ibland blir det dökul. Nils Gredebys och Erik Uddenbergs översättning och bearbetning av manuset bjuder på en yin- och yangblandning. Originalets högtravande verser bryts upp av nusvenska och Malin Ek skapar teaterhistoria i realtid när hon väser fram Dödens repliker eller gör en teatral Keve Hjelm-gubbe av gamle Feres. Apollon har slängt sin lyra och blivit dj 2006. Denne plattvändargud görs av dansaren Rasmus Ölme med en hel stjärnhimmel av glimtar i ögat.
   Queermarkörerna är många och kulminerar i Malin Cederbladhs framställning av den skrävlande Herakles, med uppumpningsbara lösmuskler, suspensoar och en obetalbart grabbig jargong.
   När Alkestis kommer tillbaka från Hades på slutet blir återuppståndelsen ungefär lika obehaglig som i Stephen Kings Djurkyrkogården – nu är hon grådaskig med solglasögon och kan inte prata. En grekisk-mytologisk tes kvarstår – ödet lurar man inte så lätt.
   Men barnet undrar fortfarande vad de vuxna sysslar med och får sista ordet, i pjäsen och i min recension: ”Vad är det som händer här?”