Var tid har sin dubbelmoral, och vår tid är onekligen mycket olik Henrik Ibsens. Ändå finns det likheter. Livslögnen går alltid igen.
Många stilgrepp blir det när Teatr Weimar gör queerparodi av Ibsens Gengångare.
Bitvis är det stringent, förtätat, när repliker upprepas som markeringar av symboliskt våld, och när det symboliska våldet övergår i verkligt våld. Allt det som Ibsen bara antydde: att den strukturella könsmakten alltid innerst inne baseras på ett hot om våld. Replikerna reduceras genom förkortningar, omtagningar, svordomar och skrik, vilket även det utpekar våldsstrukturen och de underförstådda hotelserna.
Den borgerliga konvenansen och konversationsreglerna är inte längre överjag, och Pastor Manders och Fru Alving kan öppet hänge sig åt det sexuella spel som Ibsen bara flirtar med. Alla är vansinniga, inte bara den stigmatiserade Osvald. Men när Fru Alvings middagsbjudning blir buskis med skrålande nubbevisor och hankypanky bakom ett förhänge vill man fråga regissören: hur tänkte du här?
Den som anser att även den queera gränsupplösningen har sin dubbelmoral och sitt symboliska våld får en del vatten på sin kvarn.
Rafael Pettersson är demoniskt slabbig i sina trippelroller som Pastor Manders, Osvald och snickare Engstrand, medan Nils Dernevik för det mesta lyckas undgå att göra Fru Alving till fjolla.
Till slut blir Ibsen varken hackad eller malen i Teatr Weimars dekonstruktion. Som för övrigt kanske hellre skulle kallas destruktion. Men även ett så ambitiöst scenkonstprojekt som Teatr Weimars måste väl har rätt att misslyckas ibland.
Loading ...
