Plats på scen för publiken

Jag gömmer ett garnnystan bakom min rygg. Jag sitter i ett halvt nedsläckt rum och gömmer ett garnnystan bakom min rygg. Runt mig i ring sitter ett tjugotal andra människor – någon med ett garnnystan innanför tröjan, en annan med en yxa inlindad i tidningspapper i famnen. En kvinna går runt i ringen och letar efter nystan. Hon talar litauiska och har lekfulla ögon.

Vi befinner oss i en repetitionssal högt uppe i Dramatenhuset och deltar i en föreställning som heter Sorgsna sånger från Europas hjärta. Snart ska jag kasta mitt garnnystan i kvinnans korg. Jag kanske missar. Jag kanske träffar kvinnan i huvudet. I så fall blir det en del av föreställningen. Jag blir en del av regissören Kristian Smeds litauiska föreställning, som gästspelar på Dramaten under Bergmanfestivalen.

Inom stand-up hör det till spelreglerna att folk blir indragna i showen. På ansedda ståuppklubben Comedy Cellar i New York bör du definitivt undvika de främsta raderna om du vill undvika att bli förnedrad. På en annan Manhattangata spelar teatergruppen Punchdrunk föreställningen Sleep no more, en mycket fri tolkning av Shakespeares Macbeth i ett 1930-talsinspirerad hotellmiljö. Iförd venetiansk karnevalsmask har jag vandrat fritt i scenografierna och bokstavligen dragits med av skådespelarna i en historia om blod och hämnd.

En del människor, vad jag förstår ganska många, tycker att det är en skräck värre än Alfred Hitchcocks Psycho, att tvingas delta när de går på teater. Men även i vår svenska scentradition blir det allt svårare att få vara ifred i salongens mörker. Aldona Bendoriute, skådespelerskan i Sorgsna sånger från Europas hjärta, är inte unik då hon sätter sig i knät på en man i publiken och ber en annan mäta hennes byst. Liknande infall är vanliga, i synnerhet hos de fria grupperna.

På Teater Tribunalen i Stockholm har man fokuserat på interaktivitet med publiken sedan länge. Där har jag pillat in fingret i en apelsin och föreställt mig att jag spräcker en mödomshinna (Etnoporr, 2008), burit en AT4-attrapp ergonomiskt (En föreställning om svensk vapenexport, 2012), halsat champagne och svarat på hundra Ja- och nej-frågor (Skulle du vilja se den här föreställningen?,  2011). I frigruppen Poste Restantes The economy of pleasure (2012) fick publiken uppleva njutningens tvivelaktiga förutsättningar genom att dansa på bordet och spruta mousserande vin. Exemplen kan göras många.

Teater Giljotins Bli en dåre (2011) var en 48 timmar lång teaterhappening, där åskådarna fick vara patient, anhörig eller personal på det hospital teatern förvandlats till. Kia Berglund, teaterns konstnärliga ledare, konstaterade då att det folk upplevde som den största rädslan, det vill säga att delta, visade sig bli det allra roligaste.
– Vår föreställning bjöd på ett möte – och när människor blir sedda och mötta blir de väldigt lyckliga, förklarar hon.

Kia Berglund är inte ensam om upplevelsen att publik totalkontakt är något av en sensation. I höst kommer konstnärsduon Lundahl & Seitl till Dramaten med Proscenium, ännu en föreställning där besökaren blir helt omsluten av verket. Tidigare har duon bland annat gjort Symphony of a missing room (2009), en virtuell guidning genom Nationalmuseum med hörlurar och förbundna ögon. Tyska gruppen Rimini Protokoll har arbetat i samma anda länge. En av mina favoriter är Call cutta in a box – en föreställning där deltagaren via mobiltelefon får en personlig guidning genom sin egen stad via en call center-agent i Calcutta.

När konsten inkluderar betraktaren suddas gränserna ut, inte bara mellan scen och salong, utan också mellan olika genrer. Makode Lindes konstinstallation kom att bli en internationellt känd ”skandaltårta” tack vare att Lena Adelsohn Liljeroth satte kniven i den. Kulturministern blev på så vis del av ett verk, en teatral händelse, som konstnären varken kunde styra eller inse vidden av.

Den interaktiva trenden är här för att stanna. Och egentligen är den inte det minsta ny. På Shakespeares tid var pjäserna i högsta grad ömsesidiga spektakel, där åhörarna buade, skrattade, häpnade, hoppade upp på scenen och gjorde myteri. Först i slutet av 1800-talet banade teatermän som Konstantin Stanislavskij, August Strindberg och Henrik Ibsen väg för naturalismen.

Men kanske är den naturalistiska teatern i själva verket en parentes. I dagens egofixerade verklighet vill vi innerst inne alla delta. Vi blir allt fler som gärna kastar garnnystan rakt i nyllet på en litauisk skådespelerska.

Texten är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 8/2012.
Läs också spaningen Alle man på scen.