Platsen är utstakad när duken sedan rullas upp – i skuggan av himlens motorer, två år efter andra världskrigets slut, på en amerikansk innergård hos familjen Keller som skapat sig en förmögenhet på krigsindustrin. Den ”lyckliga familjen” på randen till katastrof.
Det är det otvungna som tilltalar i Björn Melanders uppsättning – skådespelarnas utrymme och förtroendet till textens förmåga att stilla lunka mot ett skenande crescendo. Scenen ändrar knappt utseende; ett lövberövat träd, vita husgavlar och några utemöbler. Aktörerna har fritt svängrum att vältra sig i sina rollfigurers egenarter, eller snarare åla runt i de tighta, komplexa och mänskliga skinnen skapade av Arthur Miller. Rollerna sitter som en smäck och det är svårt att slita blicken ifrån dem. Att se Katarina Söderberg (Kate) hissa sina segel som familjens resoluta försvarare är en ren fröjd. Likaså Iwar Wiklander (Joe) som agerar fram en naturlig självaktning, trots att han står med bara fötter i spillrorna av en livslögn, utan att göra den patriarkiske fadern till en schablon. Spänningen ligger i relationerna. De krockar, slås ihop som stenar och skapar gnistor.
Sceneriet är snyggt inramat av element typiska för filmspråk, till exempel inledningens rörliga bilder, upptrappningen, ”klippta” övergångar och eftertexter. Men när dramatiken stegras i andra akten, tappar uppsättningen märkligt nog fart och det naturliga i spelet tenderar att bli okryddat alldagligt. Pinnen plockas upp igen mot slutet och Alla mina söner går i mål som den moderna klassiker den är. Varken mer eller mindre.
Loading ...
