Kvinnorna har makten vid 30 av Sveriges 56 statligt understödda scener. (Se Nummers Teaterchefslista.) Det är också kvinnornas rumpor som i första hand skaver plyschen i teaterfåtöljerna. Men pjäserna de ser handlar huvudsakligen om män.
Våren 2012 presenteras följande laguppställning: Olof Palme (Stockholms stadsteater), Jan Stenbeck (Fursten/Uppsala stadsteater), August Strindberg (Strindberg ut och in/Dramaten och Tribadernas natt/Stockholms stadsteater), Hamlet (Östgötateatern), Onkel Vanja (Stockholms stadsteater), Julius Caesar (Folkoperan), Richard III (Teater Insite), Kung Lear (Helsingborgs stadsteater), Parsifal (Malmö opera), Nils Holgersson (Västanå teater) och Kaspar Hauser (Ung scen/öst) i det manliga laget.
Detta medan Fröken Julie (Strindbergs intima teater), Carmen (Malmö opera och Norrlandsoperan), Lady Macbeth (Göteborgsoperan) och Ibsens Nora (Ett dockhem/Dramaten) är tämligen ensamma i det kvinnliga.
Pjäser om män är inget nytt. Den manliga centralgestalten har funnits med sedan Shakespeares dagar, via Strindberg till samtida dramatikern Lucas Svensson. Den senare har skrivit Stockholms stadsteaters drömspel om Olof Palme med undertiteln En pjäs från Sverige. I pjäser från Sverige heter huvudpersonerna inte Astrid, Annika eller Anna. De heter just Olof, Jan eller möjligen Ingvar, som i Malmö stadsteaters oemotståndliga möbelmusikal om affärsfenomenet Kamprads väg från de småländska skogarna till en Billy i varje vardagsrum.
Även fjolåret var mansdominerat, med pjäser som Jobs lidanden, Judas, Amadeus, Kung Oidipus, Thords värld och Othello. Visst är bibelns Job en förtvivlans gestalt, visst skapade Amadeus (Mozart) gudabenådad musik och ingen kan väl betvivla att Kung Oidipus hade det sjukt jobbigt när det gick upp för honom att han hade slagit ihjäl sin far. De har alla allmängiltiga livsöden, dramatiska nog för en smärre romancykel. Anmärkningsvärt är bara att ingen av dem har någon kvinna i sin närhet som påverkar deras liv i någon avgörande riktning.
När dramatiska kvinnoöden gestaltas på scen är män däremot mycket närvarande. Bizets Carmen älskar en man och får en dolk i bröstet av en annan. Hedda Gabler, omgiven av make och älskare, begår självmord med pappa generalens pistoler. Det är Jean som placerar rakkniven i fröken Julies hand.
Och så är det inte bara på teaterscenerna. Ta en aktuell film som Tomas Alfredsons mästerliga Tinker, tailor, soldier, spy. Bortsett från ett välplacerat budskap – ”The future is female” – i slutet, samt en pensionerad spionska, är filmen främst befolkad av varelser i slips. Och vi gillar det! Även vi kvinnor. Liksom vi fascineras av Philip Zandéns imitation av Palme på Stockholms stadsteater och av Allan Svensson som mediemogulen Stenbeck på Uppsala stadsteater. Man kan undra varför vi teatertanter så troget går och tittar på dessa män. Man kan också undra varför teaterchefer, även kvinnliga sådana, ofta väljer att lyfta fram de manliga ödena?
Förklaringen är förstås att mäns liv och våndor anses allmänmänskliga: ”Oidipus själv är inte en enskild, psykologiskt definierad person, utan snarare en erfarenhet som delas av alla” skriver en (kvinnlig) kritiker efter premiären av Kajsa Giertz uppsättning av Kung Oidipus. Magnus Roosmann ger ”en imponerande uppvisning i mänskligt lidande” konstaterar en annan (kvinnlig) kritiker efter att ha sett Jobs lidanden på Judiska teatern. Medan själva utgångspunkten i en (manlig) kritikers recension av Hedda Gabler är att ”hatar kvinnorollen” och en (manlig) kollega beskriver pjäsen som en feministisk utmaning.
Dramatikern Gertrud Larsson (Nummers Lucia 2011) blev i höstas så förtretad över att kvinnor i huvudroller alltid relaterar till en eller flera (ibland osynliga) män att hon skrev pjäsen Blåvingar om tre mogna kvinnor, som bara pratar om sig själva. Angelägen för kvinnor? Ja! Angelägen för män? Låt oss hoppas det, men jag är långtifrån säker. Kvinnopjäserna är en kvinnlig affär. Manspjäserna handlar om oss alla.
Man kan säga att teatern bara skildrar verkligheten. Den ser ju sådan ut, med män på maktpositioner, män i topp. Jo, förutom på teatrarna då. När får vi se den kvinnliga verkligheten skildras? Fjolåret inleddes med att fyra Riktiga män stod på Maximteaterns scen. Vem sätter upp pjäsen som heter Riktiga kvinnor? Vem går och ser den?
Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 3/2012.
Loading ...
