Konstnären, mimaren och skådespelaren Py Huss-Wallin är fascinerad av nakenhet i allmänhet och sexualitetens gråzoner i synnerhet. På årets vårsalong på Liljevalchs kan man se hennes mobilfilmade kortfilm Hon. En p-rulle med en vällustigt onanerande pappdocka i huvudrollen.
I samarbete med det feministiska scenkonstkollektivet Ruby Rose, och sporrad av Henrik Bromanders serietexter har hon, med ”sund hybris” som Turteaterns konstnärlige ledare Nils Poletti presenterade det, sammanställt och regisserat föreställningen Begränsat utrymme.
En mollsvart, drastisk och samtidigt rolig betraktelse över människans sätt att förhålla sig till sexuella trauman. Genom förnekelse, hämnd eller att hänge sig åt fantasier. Ett lika enkelt som gripande sätt att få oss att reflektera över hur övergrepp och makt både traumatiserar och leder till en tragisk spiral av våld och nya övergrepp på andra, eller sig själv. Huss-Wallin närmar sig det svåra ämnet med allvar men fullständigt befriat från pedagogisk förnumstighet och det är lite överraskande men vettigt att RFSU är med på ett hörn.
Inledningen är lika suggestiv som otäckt förebådande. En skog projicerad mot fonden och skådespelaren Bengt CW Carlssons lotsande röst. Tre kostymklädda män med enorma huvuden i kartong håller sig själva som barn (pappdockor) i handen. Oförmögna att släppa minnet av barndomens sexuella uppvaknande hos en märklig kvinna i skogen. ”De hade allt men något fattades. Något måste rättas till.” Vilket vi kommer att bli varse å det grövsta.
Vi möter vidare en bibliotekarie från Älmhult vars romantiska möte med en succéförfattare på Bok- och biblioteksmässan urartar i våldtäkt. Tredje historien är en ung filosofistudent som i bostadsbristens Stockholm flyttat in i ett Shuregardförråd och i tre versioner av sig själv försöker att bearbeta de övergrepp han utsattes för som pojke på ett scoutläger. Och sin skam över att ha omtolkat smärtan till njutning.
Begränsat utrymme är bokstavligen minerad mark. Den är så rått och rakt berättad att man både hinner känna sig illa till mods och nervöst upprymd, och man vet aldrig när man kommer att dras ner i svärtan.
Formen excellerar i en lekfullhet som för tankarna till Michel Gondrys vansinniga pappersuniversum av kartong, wellpapp, papier maché och gaffatejp. Annika Tosti och Py Huss-Wallin använder scenrummet nästan som i Spike Jonzes I huvudet på John Malkovich. In och utgångar där man minst anar och ett baxnande precisionsarbete med bokhyllor och böcker som bara måste ses.
Det är så skickligt genomfört med de tre skådespelarna Rebecca Westholm, Nils Granberg och Huss-Wallin alternerade i Jonna Berglins fantasieggande androgyna kostymer i alla upptänkliga material, olika roller, och till och med som dockförare. Texten är intelligent och drastisk. Ida Lindfors dynamiska ljudarbete, musiken — ja allt bildar en visuell och innehållsmässig multiupplevelse som bara kan sammanfattas med, helgjutet!
Loading ...
