En sommar för längesedan utgjorde Växjö min bas under någon månad, och stadsdelar och gator med namn som Araby och Mörners väg fastnade i medvetandet. Båda platserna är vad man refererar till som mångkulturella, Araby är en del av 1960- och 70-talens miljonprogram och Växjös mest tätbefolkade del.
Den småländska metropolen är fixpunkten när Teatr Weimar nu iscensätter andra delen av sin svit om Arrival Cities (första delen hade Malmö som utgångspunkt, läs Nummers recension här). Panta rei – allting flyter, är kanske den bästa beskrivningen av det generella tillståndet på de ankomstplatser dit immigranter anländer och till en början samlas, innan de letar sig vidare för att förhoppningsvis fortsätta sina liv på andra och mer permanenta platser. Inte sällan blommar denna nya tillvaro ut i närheten av ankomstplatsen – kanske har man under den första, tillfälliga vistelsetiden gjort sig nya bekantskaper bland andra nyanlända, och bland redan bofasta, och så väljer man att etablera sig där.
Hur ser dessa nya möten ut, vad får de för konkreta effekter, hur påverkar de städerna på lång sikt? Frågeställningar som dessa ligger likt ett raster över Arrival Cities: Växjö.
Begreppet Composed Theatre används om scenkonst där olika sceniska element – ljus, ljud, dekor, röster, bilder – betraktas som musikaliska byggstenar och ges kompositoriska egenskaper: De används som olika instrument i ett rytmiserat partitur på samma sätt som mer traditionella instrument skrivs in mellan taktstrecken. Arrival Cities upphovsmän, dramatikern Jörgen Dahlqvist och tonsättaren Kent Olofsson, fogar in sin föreställning i den här traditionen.
Det här är någonting helt annat än narrativt driven talteater – en slags musikteater avklädd kraven på handling och karaktärsutveckling. Eller så här: Orden bör behandlas mera som akustiskt material och mindre som specifikt betydelsebärande enheter med den överordnade roll som språket (i varje fall hos oss här i västvärlden) gärna ges så fort det träder in i ett konstnärligt eller vardagligt sammanhang.
Med Växjöbaserade kammarorkestern Musica Vitae (15 personer), sångensemblen Vokalharmonin (sex personer), Teatr Weimar (tre skådespelare plus Dahlqvist själv), en dirigent och ytterligare några personer skapar de knappt 30-talet medverkande i Arrival Cities en scenbild, i vilken publikens intuitiva lyssnande sätts i främsta rummet. Visuellt flyttar de medverkande runt på scenen under resans gång, vilket på ett intressant sätt förskjuter ursprunget till de uppmickade sångarnas och skådespelarnas röster ur blickfånget – samtidigt som ljudbilden strömmar konstant ur högtalarna.
Likaså uppstår spännande akustiska klangförskjutningar i rummet när musikerna byter plats; slutfasens Igor Stravinskij-blinkande stråkarpeggion med musikerna sittande på en rad längs scenkanten placerar publiken mitt i intensiteten – för att sedan snyggt övergå i ett nervöst sjungande violinsolo och en ensam, talad röst.
Om den audiovisuella upplevelsen fylls av associativa, textliga brottstycken (även förinspelade), gutturala läten och glissandon – mitt ibland vackert klingande vokal- och stråkpartier – så förekommer mer tydliga berättarelement i de bildmässiga inslagen: Filmade sekvenser varvas med livescener – skådespelarna agerar då och då på en liten upplyst plats på scenen medan ett par kameror fångar skeendet och visar det på filmduken.
Arrival Cities: Växjö är en tilltalande expansion av Teatr Weimars redan ljudfyllda universum, i vilket de närvarande, levande akustiska klangerna skänker nya kvaliteter till både konceptet och grundstoffet.
Loading ...
