Två par kämpar med sig själva och varandra samtidigt som en traumatisk händelse hotfullt tornar upp sig mellan replikerna. Både scenrummet och dialogerna är fulla av samtidsmarkörer. I Johanna Mårtenssons scenografi känns det som att samtiden ramlat ner över scengolvet, istället för möbler möts vi av ett myller av prylar. Tyvärr gäller inte det för dialogen som emellanåt känns något konstruerad och effektsökande. Att referera till Facebook och tidningen Bon är att i onödan försöka göra en samtidskänsla explicit som redan finns implicit i pjäsens idé.
För Allmänt snö innehåller många intressanta frågeställningar om den generation som nu passerat 30 och som tycks ha stora problem att få luft i samtidens brist på andrum. ”Varför mår vi så dåligt?” frågar sig en av karaktärerna och ”varför kan vi inte älska varandra förutsättningslöst?” är en fråga som driver pjäsen framåt.
Samtidigt som snön ligger tung på Stockholms gator snöar karaktärerna in på trivialiteter för att slippa konfronteras med den mörka känsla som lagt sig över dem. Och visst är snömetaforen tilltalande i dessa dagar.
De mer stillsamma betraktelserna av upplevelsen av att älska en annan människa är välskrivna och träffsäkra, och levereras med suverän tajming av Niklas Engdahl och Meliz Karlge.
Någonstans mellan replikerna lyckas Åsa Olsson och de fyra skådespelarna verkligen fånga en samtidskänsla.
Det är också lätt att sympatisera med pjäsens attack mot den cynism och bitterhet som ofta sägs stå i vägen för mångas relationer idag.
Synd bara att föreställningen är så kort. Den dryga timmen som pjäsen varar passerar snabbt och jag finner mig längta efter en andra akt, vilket förstås är ett gott betyg.
Loading ...
