Scenrummet är utformad som en rektangulär låda med publik på ena sidan. Där antyds en stökig lägenhet där allt går i grått. Till och med ljuset är gråblekt.
Det är morgon. Mamman, spelad av Helena Svartling, släntrar in från vänster. Pappan (Åke Arvidsson), gömmer sig bakom teven. Lilla C (Maria Granhagen) har vaknat och försöker få uppmärksamhet, men föräldrarna nonchalerar henne.
Det hänger en bortvänd tavla på väggen. Lilla C vänder på den och då syns ett foto av en glad liten kille. Det är Eliot och han finns inte mer. När mamman får syn på bilden går hon genast och vänder bort den. Sorgen har slagit sönder familjen. Mamman tänker bara på jobbet och pappan har upphört att kommunicera. Storebror bara dansar.
Det finns barn som blir lika nonchalerade som Lilla C utan att familjen har sorg, men dödens närvaro ger pjäsen tyngd. ”Mamma stressar, pappa gråter, brorsan dansar”, säger Lilla C.
Själv pratar hon med Eliot. Han finns i molnen och i stjärnorna.
Storebror, Yankho Kamwendo, undrar vem hon pratar med och tycker att hon är konstig. Han är grinig och försöker lära sig snurra på huvudet.
Lilla C blir mer och mer desperat. Hon får Storebror att berätta att det är som om han har svart hål i huvudet. Så kanske det är för föräldrarna också? Insikten driver syskonen till handling. De gör en överrumplande aktion mot föräldrarna, där de kräver att få tillbaka sin familj. Och det ser ut att lyckas.
Skådespeleriet befinner sig på olika nivåer. Yankho Kamwendo, känd bland annat från Bolibompa, lever på charm och kändisfaktor. Åke Arvidsson, Maria Granhagen och Helena Svartling har en desto mer utvecklad gestaltningsförmåga och gör Allra käraste brorsan till en känslostark upplevelse.
Ingen kan gå oberörd från denna underbara lilla föreställning.
Loading ...
