Diskbänksabsurdism

En köksö i oljad ek blir ett ytlighetens altare, där middagsgästen offras och får sin vanlighet uppkörd i röven, i form av en symbolisk knäckemacka mellan de bara skinkorna. För värdparet Gringo och Lily är såklart övertygade om att de är förmer helrätt, de har ju kopierat sina liv rakt ur ett inredningsmagasin.

Och jag skrattar så jag nästan får kramp åt Torkel Peterssons och Kristina Törnqvists ytlighetspladder i det nyrenoverade köket med klinkers på golvet och ”du måste känna på golvvärmen, ta av dej skorna, här behövs inga tofflor”. För det är en så enormt slående bild av samtidens innerstadsmänniska. Här lever de som till synes själlösa klippdockor och tänk, när Gringo vann en miljon på lotteri, då började Lily plötsligt att skratta igen.

Visst är de tillspetsade och urskickligt intensifierade av sina skådespelare, men nog har man träffat dem i verkligheten, hört samtalen i innerstadslekparker, på söderbjudningar, i bostadsrättsföreningar. För det är ju det här som gäller i innerstan och dess exklusiva förorter. Hemmet ska inte bara spegla sina invånare och visa upp en önskad fasad utan är också nutidens kyrka med inredning som religion. Medan konsumtionskören sjunger halleluja.
   Att Mats Roséns Allsång får premiär på Linnégatan och Elverket känns inte bara rätt rent socialgeografiskt utan också skönt för oss som längtat efter en fullträff efter den långa lagomkavalkad av pjäser som passerat på denna scen den senaste tiden.

Den stackars middagsgästen Erik spelas med sann frustration av Filip Alexanderson och kanske är Erik kär i Lily. Eller så önskar han bara att han hade chans på den gemenskap som Gringo och Lily slarvar bort i sin låtsasvärld, i den perfekta sterila miljön där inga känslor tycks kunna överleva.
   Regissören Ellen Lamm låter den vilda satiren övergå i en lugnare fördjupning, efter middagsbjudningen med Coq au vin (som nollkoll-Gringo tycker låter som ”kuk-i-vin”) och Sköna Hem-dukningens paljetter på bordet. Så man förstår att kapitalisten och konsumisten ändå söker efter något större i livet, som efter den borttappade lappen i den citerade Nils Ferlin-dikten.

Det blir många lager i absurdismen, som också blir lite magisk och rätt svårgripbar. Man får mycket med sej hem att klura på. Och när Erik i slutscenen får prova på Gringos yogainspirerade fontänpose, den han gör för att slanga ur sig all skit, blir det en bild för hur den stressade nutidsvarelsens mest exotiska dröm är att bara få sitta ner och ta det lugnt, vara sig själv en stund som i ölreklamen. Så egentligen är det här en mycket tragisk pjäs. Men fasen så underhållande.