Kan man sticka fred? En lika underbar som relevant fråga. Om fler tog till stickor i stället för vapen skulle världen förstås vara både mjukare och varmare. Jag talar bildligt och bokstavligt. Den vita världen i Knitting Peace är en illustration så god som någon för tillvaron i en alternativ värld. En värld fylld av de mest fantastiska orimligheter, poetiska akrobatnummer, mumsig musik och så kilometervis av garn. Garn som bildar oväntade skärningspunkter, garn som trasslas med och stickas med, klängs på och rullas in i.
Vi är många som minns Cirkörs förra succé, Wear it like a crown, en lika humoristisk som ekvilibristisk föreställning ledsagad av Rebekka Karijords undersköna musik. I jämförelse är Knitting Peace ett allvarligare stycke. Kanske också vackrare. Den helvita scenen, de små vita dockorna med röda navelsträngar som får symbolisera vår längtan efter samhörighet och trygghet, de stora garnnystan som balanseras på och som ibland är i vägen.
Lika komplext är akrobaternas förhållande till trådarna. Ibland trassliga och omöjliga att hålla fatt i, ibland utmärkta som livlinor människor emellan eller som balansrep. På ett sådant balanserar bland annat Alexander Weibel Weibel lekande lätt med fiolen i sin hand, medan musikerkollegorna Samuel ”LoopTok” Andersson och Olof Göthlin behärskar de flesta musikstilar och instrument på balkongen ovanför.
Som i en Askungedröm stickas en klänning framför våra ögon. En repstege faller samman steg för steg i ett luftakrobatiknummer av det svindlande slaget. Hos Cirkus Cirkör är artisterna nästan lika skickliga som hos det gigantiska kompaniet Cirque de Soleil (se Nummers recension av Alegria), men där det hos Soleil lutar åt uppvisning har Cirkör och regissör Tilde Björfors ett starkt och varmt klappande hjärta med sig i allt de gör. Ett hjärta, starkt och modigt nog att bära en föreställning bortom orimligheternas gräns och generöst nog för att tro att publiken, även de yngre, kan göra sina egna associationer.
Dagens sticktrend sprider sig till både sällskapsrum och lyktstolpar. Nu också till scenen. Hantverkets och kroppens poesi är innerlig och genomsyrar hela salongen. Det är hisnande och härligt.
Loading ...
