Gatuteatern var det sena 70-talets och det tidiga 80-talets hippaste teaterform: festivaler anordnades i Köpenhamn, Göteborg, Stockholm, och varje ny teatergrupp med självaktning drog på styltor genom stan. I dag är det bara den internationella gatuteaterfestivalen i Halmstad som påminner om pionjäråren: sedan 1995 drar regissören Ulf Andersson samman lokala, nationella och internationella gatuartister för en kommunalt sponsrad festival.
Vart tog gatuteatern vägen? Vad går vi, som publik, miste om? Och vad har vi fått i stället?
Jag tror att gatuteatern, precis som dagens mer informella teater, var en reaktion mot teatern som institution: det konventionella teaterrummet, den slentrianmässiga uppdelningen mellan scen och salong, fjärdeväggen-realismen, skådespelarens och regissörens kultstatus.
70-talet var de kollektiva manifestationernas tid; för teatern var det naturligt att också dra ut på gatan och möta sin publik på nya villkor. Gatuteatern uppfattade sig som sant demokratisk: på gatan fanns ju inget färdigt kontrakt mellan ensemble och åskådare, det gällde att erövra publiken på nytt i varje ögonblick och framför allt: att hålla den kvar. Alltså var man tvungen att agera mer lyhört än på en vanlig teaterscen, förmågan att kunna improvisera blev oundgänglig.
Här finns förstås en koppling till dagens improviserade teater. Men det rör sig, i gatuteater, om en annan typ av improvisation än den som vi kan se i dagens teatersport och på Impromania-festivalen. Där uppfinner man innehållet på nytt i varje scen – i viss mån även den dramatiska formen. Gatuteatern, däremot, måste också vara beredd att plötsligt förändra teaterrummet och ständigt omdefiniera sin publik. Det gör att den också griper djupare in i vår vardag.
Det som slår mig, när jag under några kvällar låter mig roas av Stockholms Improvisationsteaters rasande skickliga ensemble (och deras gäster), är att publikkontakten ändå är oerhört formaliserad. Publiken bidrar med förslag på teman och nyckelord – men lämnas sedan i fred att skratta och bua och – i princip – konsumera. På samma sätt som krogpubliken under en stand up eller – varför inte – den estetiskt medvetna publiken under en iscensatt performance.
Det enda som egentligen skiljer dessa teaterformer från det konventionella dramat är att man öppet leker med teatraliteten; skådespelarens roll som skådespelare blir mer intressant än hans roll som Hamlet. Den verkliga utmaningen, att förändra förhållandet mellan scen och publik, att utvidga, omvandla, återuppfinna scenrummet, uteblir.
Därmed har jag också antytt vad som hände med 70- och 80-talens gatuteater: den flyttade in i salongerna igen, eller i de skenbart annorlunda krogmiljöerna. 90-talets modeord var ”cocooning”; teatern tycks ha tagit parollen på allvar. Visst bevarades en del av den fysiska energin – men esteticerades till nycirkus – och den improvisatoriska energin reserverades åt text och innehåll, och till lek med dramats former.
Och jag kan inte låta bli att förundras: samtidigt som bildkonsten alltmer tagit det offentliga rummet i besittning, genom installationer och platsspecifika projekt, har teatern slutit sig i sig själv. Eller – och exemplen är många – lierat sig med myndigheter och företag och producerar halvoffentlig (eller helt intern) event-teater (stadsvandringar, konferensjippon), ibland med stilgrepp lånade från den en gång karnevaliska, folkliga gatuteatern.
Även gatuteaterfestivalen i Halmstad speglar förändringen: flera av föreställningarna ges på fasta utomhusscener, det fria, anarkistiska elementet är nedtonat. Och vad blev det av de inhyrda gycklarna som satte färg på Göteborgs Dans- och Teaterfestival de första åren? I år är utomhusföreställningarna hisnande cirkusnummer högt uppe i luften, över huvudet på all publik.
Det har blivit väldigt tryggt att gå på teater – även på metateater, anti-teater och icke-teater. Vad värre är: det har blivit lika tryggt på våra gator och torg. Alla är vad dom utger sig för att vara. Bo Lundgren är Bo Lundgren. Allt liknar sig självt. Bara de ”vita overallerna” vågar utmana staden med sina symboliska uppror. Dom arresteras.
Loading ...
