Det blir i det närmaste kravallstämning då medlemmarna i Teater Tre öppnar salongsdörrarna på Bristol i Sundbyberg denna soliga förmiddag i mars. Sjundeklassarna från Ängsskolan stormar in – till synes pigga på att för en stund byta klassrummets välkända väggar mot ett mörkt scenrum med röd scenografi och en trapets i fokus.
Medföljande lärare hyssjar nervöst ned eleverna innan föreställningen Puder kan börja. Temat är kärlek – från förälskelse via den första kyssen till svårigheterna med att dansa pardans – både bildligt och bokstavligt talat.
Känsligt ämne
Trettonåringarnas kaxiga attityd med kommentarer som ”Snygging”, ”Nice ass” och ”Börja spela nu”, färgar upptakten men så småningom sitter de flesta elever någorlunda tysta för att följa Ylva Magnussons, Patrik Freijs och Nike Markeliusäventyr i kärlekens labyrinter. Kanske ska just orden ”de flesta” och ”någorlunda” i föregående mening betonas, med tanke på den grupp tjejer som sitter intill mig med skrålande freestylelurar och uppenbara koncentrationsproblem.
– Sjundeklassare är de svåraste att spela för, säger Ylva Magnusson efter föreställningen. Så fort de kommer upp i åttan har de släppt mycket av den där attityden.
– Som skådis är det lätt att bli störd om det är stökigt i salongen, fortsätter Patrik Freij. Men egentligen är det bra om eleverna kommenterar pjäsen högt, för det är ett tecken på att de blir berörda och kanske generade av vad vi gör. Kärlek är ett känsligt ämne i den här åldern.
Eldsjäl främjar teatern
Sex föreställningar på tre dagar ska Puder-ensemblen spela på Bristol innan det är dags att montera ned trapetsen igen. I motsats till på många andra ställen i Sverige är Sundbyberg en kommun som prioriterar skolteatern. Detta tack vare eldsjälen Kina Löwenbrååt, som i egenskap av kultursekreterare, sitter som styrman och samordnare. Hon har en gedigen teaterbakgrund med bland annat 19 år på Riksteatern bakom sig. Till sitt förfogande har hon en årsbudget på 550 000 kronor för att bjuda eleverna i kommunens elva skolor på teaterupplevelser. Detta räcker så långt att de 2 955 eleverna får se två uppsättningar per år.
Får hjälp av sönerna
I runda slängar kostar en föreställning 8 000 kronor, men tack vare landstingssubventioner går det att köpa utvalda föreställningar för halva priset. De utvalda finns samlade i landstingets årliga ”Scenkonstkatalog” och går att se smakprov ur vid de årliga utbudsdagarna, dit beställare kommer för att välja nya färskvaror ur skolteaterskafferiet.
– Personligen letar jag efter häftiga upplevelser, sånt som väcker upp och inte är för snällt, berättar Kina Löwenbrååt, som ofta får hjälp i valproceduren av de egna sönerna på tio och tolv år.
”Snuskigt med sex”
Många gånger känner sig Kina Löwenbrååt som något av en missionär, en sinnlighetens försvarare i ett alltmer förhärdat samhälle, där det mesta går ut på att prestera. För henne är det självklart att teater främjar kreativiteten och är ett viktigt avbrott i skolarbetet. Men ibland kan upplevelserna bli lite väl häftiga för såväl elever som lärare och föräldrar.
– När jag hade köpt in Teater Peros Innan Gud visste ordet av, som innehåller både svordomar och sexanspelningar, ringde en förälder och skällde ut mig.
Även eleverna reagerade. ”Jag tycker att den var snuskig och dålig” var ett omdöme flera av skolbarnen lämnade i skriftliga utvärderingar efter teaterbesöket.
– Jämfört med vad barnen ser i tv var det ingenting, men jag kan tycka att teatergruppen gjorde fel som inte följde upp föreställningen med ett samtal efteråt.
Luddiga begrepp
I Sundbyberg satsas det alltså på skolteatern. Däremot förekommer det för närvarande ingen skolbioverksamhet i kommunen.
– När Folkets hus bio la ned var jag ett tag inne på att tala med Filmstaden i Råsunda, men det har inte blivit av, säger Kina Löwenbrååt.
Hennes uttalande säger förmodligen en hel del om hur det fungerar i landets kommuner. I de kommunala skolplanerna är begreppen kring kulturmålen ofta luddiga. Där kan till exempel stå: ”Alla elever ska erbjudas en professionell kulturupplevelse per år inom dans, musik, teater och film”. Följden blir att den teaterintresserade beställaren gynnar teatern, medan den som tycker bättre om film eller någon annan konstform använder kulturpengarna till det.
Stora geografiska skillnader
Siffror från Statens Kulturråd visar att antalet statligt stödda teaterbesök per barn i Sverige under år 2000 var 0,45. I klartext betyder detta att eleverna får se i genomsnitt en statligt stödd teaterföreställning vartannat år. Men geografiskt är skillnaderna väldigt stora. Medan siffran i Blekinge län under 2000 var över 0,7 var den i Jönköpings län så låg som 0,1 – vilket alltså skulle betyda att Jönköpingseleverna får se en föreställning var tionde år.
Detta är förstås inte hela sanningen.
Teaterföreställningar finansieras även med andra medel än statliga, men tyvärr tycks ingenstans finnas någon statistik över all teater som spelas för skolor.
”Vad du efterfrågar har jag kämpat för att få fram länge. Och stångat pannan blodig för.” Så står det i ett mail jag får från Pergunnar Carlson – Kulturrådets vikarierande barn- och ungdomsteaterkonsulent under 2001.
– Målet i de flesta kommuner är att varje elev ska se en föreställning per år, berättar han då jag ringer upp honom. Dessa mål sattes upp i slutet av 70-talet, men har egentligen aldrig uppnåtts.
”Blekingemodellen” lyckat försök
Orsaken, tror han, är delvis bristande resurser, men också bristfällig samordning av teaterturnéerna. I egenskap av länsteaterkonsulent i Blekinge var Pergunnar Carlson under slutet av 90-talet med om att råda bot på dessa brister i länet. Blekingemodellen kallades ett projekt som på fyra år gjorde att skolteaterbesöken steg från att en tredjedel av barnen fick en årlig teaterupplevelse till att man med råge överskred målet en föreställning per barn och år. Projektet hade fyra grundmetoder:
1) Teaterinköpen samordnades regionalt.
2) Varje år skrevs avtal med kommunerna där dessa förband sig att öka teateranslagen. Som en morot sköt landstinget till pengar till de kommuner som deltog med egna pengar.
3) I varje kommun bildades en kulturgrupp med folk från olika skolor. Varje grupp hade en regional representant.
4) Efter att ha besökt utbudsdagar sammanställde kommunens kulturgrupp en önskelista, som lämnades till den regionala gruppen. Denna grupp arbetade fram en gemensam lista på tänkbara föreställningar för länet. Länsteaterkonsulenten förhandlade därefter med teatergrupperna, skrev kontrakt och la ut turnéer i länet.
– Alla blev lyckliga, berättar Pergunnar Carlson stolt. Teatergrupperna fick spela mer, det blev billigare för beställarna och skolbarnen fick se teater med hög kvalitet.
Klassrumsteater
”Allt var jättebra. Det är den bästa dan i skolan på 6 år!” Så har eleven Nathalie undertecknat en utvärdering av föreställningen Tystbarnet, som Friteatern spelade på turné runtom i landet under 1997 och 1998.
Tystbarnet handlar, liksom Friteaterensemblens efterföljande pjäs Förlåt att jag finns bland annat om utsatthet och mobbning.
Bägge pjäserna har kommit till i samarbetet med skolklasser. Ensemblen har mött elever i dramaarbete och diskussioner, alltmedan dramatikern Martin Lindberg har antecknat. Anteckningarna har legat till grund för pjäserna, som spelas i klassrumsmiljö med efterföljande diskussioner och dramaövningar.
– I Tystbarnet var 90 procent av replikerna direkta säjningar från eleverna, berättar Victoria Ekman, skådespelare och dramapedagog.
Frigör oanat engagemang
En tidig förmiddag i mars spelar Friteatern Förlåt att jag finns på konferensen ”Förebygga mobbning i skolan” i Garnisonen i Stockholm. Skolpersonal från hela landet har samlats.
Trots den sterila miljön skapas en påträngande atmosfär i konferensrummet.
– Vad kostar ni, frågar en av lärarna spontant efter föreställningen.
– Det här borde även föräldrar få se, säger en annan.
Under de 550 föreställningar Friteaterensemblen har spelat i olika mellanstadieklassrum har de också stött på en överraskande respons från elevernas sida.
– Det är förvånansvärt lätt att få upp dem på scenen efteråt, berättar Victoria Ekman.
– Även de mest utsatta eleverna, såna som har suttit tysta under hela skoltiden, reser sig plötsligt upp för att delta i spelet, fortsätter Niklas Hald, skådespelare.
Drama som alibi
Här fungerar teatern som en katalysator för att få igång nödvändiga samtal om grupptryck, relationer och konflikter – problem som alla skolklasser brottas med.
– Rollfigurerna blir alibin för eleverna, säger Victoria Ekman. Genom att prata om någon annan är det lättare att ta upp erfarenheter från sin egen verklighet.
Och det hon säger känns så självklart. Eller som en deltagande lågstadielärare uttrycker det:
– Det går inte att inrikta undervisningen på att eleverna ska prestera förrän man har löst klassens grundläggande konflikter och slitningar.
Kanske finns det många vägar till att bygga en harmonisk klassrumsmiljö, men Friteatern visar med all önskvärd tydlighet att skolteatern kan vara en.
Loading ...
