Allt ska bort på Teater Västernorrland

Nu står de i alla fall där igen, på en scen som föreställer ett verkstadsgolv och iklädda overaller. Scenbytena är täta och tempot sackar särskilt i första akten. Rollkaraktärerna är grovhuggna, dialogen skrikig och ofta komisk. Skådespelarna talar olika dialekter från Väst- och Mellansverige. Den karaktär som fastnar djupast är Gisela Nilssons Maggan, en sjukpensionerad arbetarkvinna som skriver beundrarbrev till hovet och inte kan sova på nätterna.
   Platsen är Repefors, inkarnationen av alla mindre orter i Sverige där den industri som alla är beroende av läggs ner. Det börjar med att en av arbetarna vinner en jättevinst på en skraplott, säger upp sig från fabriken och drar. Men vinsten förvandlas till något annat: en tvångsrekrytering till en hemlig militär insatsstyrka.
   När nedläggningsbeskedet kommer gör de kvarvarande arbetarna i Repefors någonting fullständigt osannolikt. Som i en våt revolutionär dröm startar de en väpnad motståndsgrupp – men utan politisk ideologi. Här flyter pjäsen ut i fiktion och fantasi. Den militära insatsstyrkan kommer och sedan återges vad som sannolikt sker om folk gör som i Repefors när deras fabriker läggs ner. Föreställningen slutar i en stämning av undergång och mörk dystopi. Allt hopp är ute för de människor som blir kvar där ute i glesbygden. Det enda som återstår är att ta till vapen och dö, eller svika, ta pengarna och fly.   
   Kanske är det så de som kom in på högskolorna och fick de fina jobben i storstan ser på dem som bor kvar i glesbygden?
    Föreställningens värde ligger i att den sätter igång diskussioner, försöker skildra vardagsmänniskor och har med en aktuell verklighet att göra.