Film är bäst på … nej, inte bio, teater. Åtminstone om man får tro teatern själv, kan man sluta sig till efter att ha kastat ett filmöga på scenrepertoaren. 2008 var inte bara året när ett helt gäng svenska filmregissörer (Björn Runge, Richard Hobert, Colin Nutley, Daniel Lind Lagerlöf) ville testa sina skills på teaterscenen istället för på duken, med ett uppsving för det ”filmiska” scenuttrycket som resultat.
Det är också året när Stockholms stadsteater storsatsar på manus som gjort filmsuccé. Och precis som med nyligen uppsatta Hedwig and The Angry Inch, Petra von Kants bittra tårar och Cabaret så är det storslagenhet, kult och queer som gäller när nu Pedro Almodóvars film Allt om min mamma får Sverigepremiär som pjäs.
Det är en hett älskad, hett knallfärgad spansk ”tårar och skratt”-film – om Manuela som i sorgearbetet efter sin son Estebans död reser till ungdomens Barcelona för att leta efter pappan, numera vid namn Lola, bland transvestiter, prostituerade och nunnor – som Old Vic Theatre i London lyckades övertala Almodóvar att låta Samuel Adamson scenbearbeta förra året.
Och man kan inte låta bli att undra varför, när denna bearbetning nu försvenskats av dramaturgen Susanne Marko och regissören Philip Zandén. För trots förutsättningar som Marie Richardson i huvudrollen och en ambition att göra ”filmater” som Zandén uttryckt det – Peter Holms ickescenografi blir en sorts svart filmduk med djup, där maffiga ljudmattor och Linus Fellboms ljus klipper fram överlappande scener – så saknas till slut helt enkelt den viktiga beståndsdel som får det att bära eller brista: känsla.
Det är märkligt, med både Zandéns erotikosande Figaros bröllop på Klarascenen och hans rörliga och laddade Det går an på Parkteatern i livligt minne. Men i det här widescreenformatet syns inte de närbilder och den närvaro som krävs för att tårkanalerna och hjärtat ska fyllas. I föreställningens genomgående oväntat nertonade och bleka nyanser är det bara Jessica Zandén som lyckas gjuta lite eldigt liv i Estebans stora idol, stjärnan Huma Rojo.
Visst kan man säkert locka en stor publik med affischerna för den här uppsättningen. Men risken är stor att filmälskarna blir besvikna på scenversionen och ångrar att de inte bara stannade hemma med dvd:n, och att teaterälskarna grämer sig över att de inte satsade biljettpengarna på en helt annan pjäs.
Loading ...
