De allra flesta av oss bär på drömmar som ännu inte gått i uppfyllelse. Ännu fler av oss har tidigt i livet fått våra illusioner krossade.
”En dag vaknar du av att verkligheten bankar på din dörr och du säger: var det här mina drömmar slutade eller har jag slutat drömma?” Med dessa ord sparkar Pia Johansson och Katrin Sundberg igång showen Allt vi aldrig fick göra, en resa in i deras drömmar som väcker liv i våra. Det är en väldigt befriande titel som nästan håller vad den lovar.
Pia Johansson ville bli pilot när hon var liten men fick lära sig att det inte heter pilot, det heter flygvärdinna. Katrin Sundberg plågas svårt av att ha varit tvungen att växa upp i en håla så avlägsen att inte ens Ellos-katalogen hittar dit.
Vi kastas hejdlöst mellan sång och dans av varierande kvalitet varvat med stor skopa humor där ingenting är heligt. Här får vi veta den förnedrande sanningen bakom skådespelarnas auditions. De tar chansen att faktiskt både vara Bondbrud och att på ett mycket avväpnande sätt ta död på James Bond. Här hålls tacktalen till de Oscarsstatyetter man aldrig kommer att vinna. Och blockflöjten får bli en symbol för allt man tvingades göra istället för det man faktiskt ville.
Bitvis är showen gruvligt rolig men mycket av materialet känns också bekant på ett déja-vu-aktigt sätt. Pia Johansson är charmigt pillemarisk där hon likt i REM-sömnens land lyckas leva ut de flesta av sina drömmar medan Katrin Sundberg verkar ha fullt upp med att hålla ihop detta smått spretiga sammelsurium av illusioner.
Showens motto är att inte ge upp, att våga chansa. Man ska inte nöja sig med att vara den man är utan välja själv om man vill vara en sportig kvinna med lättskött frisyr eller en lättskött kvinna med sportig frisyr.
Det är just det som är det värsta med oss människor. Vi blir aldrig riktigt nöjda och drömmarna verkar bara bli fler ju fler man förverkligar.
Loading ...
