I PotatoPotatos nya föreställning Piruett för kannibaler kastas publiken in i Sture Dahlströms skruvade värld. Dahlström är författaren, som fram till sin död 2001, hann göra sig ett namn som en av de största inom den svenska beatrörelsen. I hans universum kan vad som helst hända – läkare jagar patienter, papphuvuden älskar att arbeta. Det hela inrammas av en skepsis mot myndighetskontroll och staten.
Kortromanen Piruett för kannibaler kom ut 1985 och tolkas nu fritt av PotatoPotato. Vi möter Glad, som namnet troget är för glad för att passera obemärkt för statens vakande öga. Till en början ser vi korta scener och hör en orolig ljudslinga. Det hela leder tankarna till William Burroughs kortfilmer och dennes cut-up-teknik, där slumpmässigt valda fragment klistras samman för att skapa en ny form. Det hela blir stundtals rörigt, men aldrig urspårat. Istället står det och stampar utan att riktigt komma iväg.
Piruett för kannibaler genomsyras av komik. Skratten är många och en del av publiken skrattar sig genom de dryga åttio minuterna. När det är som bäst är det väldigt roligt, till exempel när två äldre damer likt tonåringar lyser med ficklampa över publiken under ”blindveckan”. Men när det är som sämst blir det lyteskomik; halta och lytta släpar sig över scenen och två cowgirls med nackkrage söker uppgivet roa.
Föreställningen utgörs av många korta scener. Några av dem är riktigt bra, men andra borde ha strukits. Skådespeleriet tangerar att nå sin topp i de snabba dialogerna där det ofta blir både roligt och smart. Föreställningens stora problem är tempot. Det går alldeles för sakta. Sture Dahlströms rappa prosa får inte den vitalitet den förtjänar utan rullar sakta på i alltför säker hastighet och fastnar i ett bekvämt tempo.
Piruett för kannibaler är sevärd. Föreställningen är insiktsfull och väldigt rolig, men till nästa gång vill jag se en energiinjektion som skapar tempo och upprätthåller den höjd som jag vet PotatoPotato är kapabla till att skapa.
Loading ...
