Strindberg skrev kungadramer så att de snarare kunde kallas familjedramer. Som förhållandevis lätt borde kunna ses genom samtidsfärgat glas. Eller?
Hans Gustav Vasa är ett könsspel där oroliga män med makt är förödande osäkra på kvinnorna i sin omgivning. I Åsa Kalmérs regi och röd kulturtantsfrisyr gör Torkel Petersson en driftsstyrd patriark med infekterad relation till sin explosive son prins Erik (Peter Viitanen blinkar till sin roll i Eldansikte på Backstage för fem år sedan).
Kristina är en genusstudie med fröken Julie-problematik: Elin Klinga kläs på och kastar av sig sin köns- och storpolitiska tillvaros regelkostymer, i drömsk regi av Jagos Markovic.
Och Gustav III, kan han vara en dumsmart Michael Nyqvist i röd fladderskjorta och … överdimensionerade ridbyxor i lack? (Vad är det med nytolkningar och lack och läder?) Nyqvists kombination av lojhet och skärpa underhåller ett tag, men Maria Åbergs urbana nittiotalsklubbversion med mediala metakulisser tar steget över pinsamhetsgränsen.
Det Strindbergspersonliga och mänskliga i dessa kungadramer borde vara tacksamt stoff om man som teaterchefen Staffan Valdemar Holm får lust att visa moderniseringar för en bevisat historieignorant ung generation (och samtidigt locka en bevisat köpstark Arngeneration). Men trots att det i ärlighetens namn är rätt träigt med dessa regentberättelser är det oväntat nog just moderniseringsivern och nyförpackningen snarare än det historiska som till slut tar kål på mig denna långa kväll.
För jubileumspåbudet har visst fått alla att slå knut på sig själva. I foajén möter Strindbergsbysten som flyttats dit och fått både röd paljettrosett bunden om halsen och kungakrona på huvudet. Här ska firas!
Och de genomgående överdådiga emballagen skymmer tyvärr till slut sikten och insikten på kvällens föreställningar. Sammantaget ger de tre kronorna ett överlastat och forcerat intryck i sina nya obekväma festkläder.
Loading ...
