Det är skönt att man kan välja den allvarliga vägen i barnteater tycker jag. Om inte för att ställa till det för alla medföljande vuxna som gärna slentrianfrågar ”Tyckte du att det var en rolig teater?” och ”Vad var roligast?”. För just den här uppsättningen tror jag genererar helt andra samtal.
När jag var liten, nästan alltid glad skildrar de skumgummimjuka huvudfotingarna Mickes och Peters infernaliska smusslande för att få leka mamma-pappa-barn. Och ännu mer förbjudna mamma-mamma-barn. För båda vill vara mamma och ha finaste hatten och handväskan.
Hotet heter Roffe, han är bufflig och lite fyrkantig och hans egen mamma har drunknat. Eller har hon verkligen det? För hon tycks ju ha flyttat till Mamma-mammornas ö, där bara mammor bor som har gift sig med mammor och bakar bullar och gör annat kul med andra mammor.
Att en sådan här pjäs får premiär på det Södermalm som en Stockholmspolitiker för inte länge sedan ville ”regnbågsmärka” till förmån för alla queermänniskor känns naturligt – här bor många synliga, stolta regnbågsfamiljer. Men trots att Dockteatern Tittut ligger ett stenkast från Tanto som blir Pride Park-område i augusti varje år, och trots att mycket har hänt sedan Christer Dahl lekte Mammornas ö 1944, finns en hel del kvar att jobba med när det gäller inställningen till såväl mamma-mamma-barn som pappa-pappa-barn i vårt samhälle. Och det ska väl böjas i tid det som queervänligt ska bli …
Tilltalet är fint Tittutanpassat till de yngsta, även om dessa kanske ännu inte greppat vare sig lekta eller sociala roller. Och trots att jag sett mer magiska uppsättningar på Tittut så hör den här till de mest spännande. För det här är nog så nära en pykologisk thriller man kan komma utan att skrämma bort sin tvåårspublik. När man för ovanlighetens skull, måste man nog säga, gör barnteater som inte bygger på en bilderboksförlaga, används lite ironiskt ändå en bok för att driva berättelsen framåt. Vilket nog kan kännas tryggt om man är en liten förstagångsbesökare på teatern och det faktiskt plötsligt blir läskigt.
Berättelsen har också lagom tydliga upprepningar och dockspelarna Sofia Hollstens och Sophia Segrells engagemang är både avundsvärt och gripande.
Loading ...
