Eftersom Det går an är en av de finaste gamla tankesamlingar om kärlek och dess både praktiska och filosofiska förutsättningar och konsekvenser som jag vet är det med viss bävan för det alltför lustiga som jag sätter mig i gräset under Parkteaterns stora ek för att se Carl Jonas Love Almqvists bok som commedia dell’arte-komedi.
Och lite orolig är jag så klart för att den karaktär som lagts till i denna bearbetning, Mërgim, endast ska bli ett präktigt multikultialibi, med sina avbrytande metafrågor om konstiga ord och tossiga svenskheter i pjäsen.
Men farhågorna kommer på skam så fort denna lilla tajta ensemble blivit bara det allra minsta varm i kläderna – för övrigt väldigt fina, somrigt benvita linnekostymer med en twist av pastelligt commediamönster.
Det här är nämligen ytterligare ett exempel (jag tänker närmast på Figaros bröllop på Stadsteatern) på hur Susanne Marko gjort en lekfull modern dramatisering och regissören Philip Zandén lyckats väva magiska superelastiska guldtrådar mellan i skådespelarna i gruppen, som ger dem stöd och får dem alla att jobba med samma rytmglädje och grundton. De har hittat något ihop!
Det leder till en rytmisk, böljande och ljudlekande föreställning – plopp, plask, klirr, schwop, skådisarna ackompanjerar sig själva med med fin tajming och serietidningsljud – som även tar tillvara på och förstärker det lätt sensuella och flörtiga i Det går an. Från det lustfyllda matfrossandet i biffstek, lax, choklad, apelsin, körsbärsvin och hallon med grädde till det mer köttsliga frossandet (vi får se kärleksparet hånglandes i endast artonhundratalsunderställen!).
Vi får också återigen förundras över den aktuella angelägenheten i själva texten – ”Tänk vad Almqvist var före sin tid” känns som en sprudlande ny insikt! – nicka åt klokheter, le fånigt, fälla en tår, bli lite kära i fintöntiga Albert (Ulf Stenberg), och lite i smarta Sara (Hanna Alström).
Samt se Bashkim Neziraj fullständigt sopa mattan med sin rolls eventuella begränsningar och förminskningar. På spjuveraktigt nästan-stjäla-showen-vis spelar han alla småroller i historien, hittar röst och rörelse åt pensionatföreståndare och kypare. Samtidigt som hans grundroll Mërgim hela tiden charmigt kliver ur dessa roller för att lyckligt plocka citat och referenser i pjäsen (Strindberg! Shakespeare! Ibsen!) och framför allt göra alla nyfikna på den alldeles egna historia … som vi kanske får höra en annan gång.
Loading ...
