Älskar dej också av Margareta Garpe

Var sak har sin tid. Och även om jag tycker att feministkultpjäsen Jösses flickor har massor kvar att säga idag i den uppdaterade versionen med Malin Axelssons nyskrivna fortsättningshistoria, så är jag tacksam för att Margareta Garpes 2000-talspjäser är just 2000-talspjäser. Hennes nya Älskar dej också kan ses som hennes egna samtidsrealistiska uppföljare till feministmanifestteatern från 1974. Här fortsätter de kvinnliga resonemangen kring giftermål, familjebildning och karriärsplaner ut i vanliga livet, om än under en kristallkrona på ett lyxhotell på Kanarieöarna. Nu är det 40-talisternas barn som ställs inför kvinnokärnfrågorna, dagens 30-åringar i egenskap av skilsmässobarnen Sanna och Maya, som velar och nojjar dagen innan ena systerns bröllop. Samtidigt som föräldragenerationen begraver könsstridsyxorna med försoningssex.
   Precis som i Garpes förra comeback på Stadsteatern, Limbo (där missbruk var huvudtemat), har hon vävt en spännande ”hur ska det gå?”-historia runt den replikrappa diskursen och låter allt levereras av en välspelande, intressant ensemble.
   Vanna Rosenberg och Helena af Sandeberg spelar systrarna som båda är gravida, men under olika omständigheter. Vanna Rosenbergs ytligt prydliga men lätt neurotiska, bröllopsstressade och bananfrossande Sanna är raka motsatsen till systern Maya – i Helena af Sandebergs tolkning en cool karriärsfotograf i khakibralloar och med heta utlandskontrakt. Lennart Jähkel blir tacksam att skratta åt när han representerar urtypen för den vita, manliga överklassen som ordnar dotterns drömbröllop, hostar upp stålarna och jagar brudskor, och tror att man fortfarande kommer undan med att tilltala den svarta, kvinnliga underklassen (representerad av Isabel Munshis lågmälda Ayisha) med ett nedlåtande ”darling” i tid och otid. Och trots detta lyckas han förföra sitt ex, dvs Jessica Zandéns skarpa porträtt av den ofrivilligt ledigställda, ständigt vallande, yogande ”herregud ska jag som är så ung bara 50+ verkligen bli mormor”-mamman. Den moderna familjen i ett nötskal.
   Visst är personerna farligt nära stereotyper, men inte desto mindre verkliga. Och det är verkligen viktigt när man diskuterar kön, klass och kultur – vilket Margareta Garpe förstås alltid har vetat .