Alva på Oktoberteatern

Det är något konstigt med monologer. Vem talar skådespelaren med? Och vilka tror hon att vi är? Vi som sitter i mörkret och tittar på en person som talar rakt ut i luften. I Alva är det Alva Myrdal som talar. Hon sitter ensam en natt på ett hotellrum i New York och förbereder ett tal till FN.

När Alva övar på sitt tal ges vi rollen av en imaginär generalförsamling. När hon rättfärdigar sig från beskyllningarna om att hon skulle ha varit en dålig mor förvandlas vi istället till en inre moraljury, för att en stund senare få uppdraget som Alvas levnadstecknare, när hon berättar historier ur sitt liv.
    Det är ett liv som drivs av ett enormt patos, Margaretha Wikholms Alva har verkligen bestämt sig för att förändra världen. Samtidigt avbryts ofta arbetet av samvetskval för barnen. Man kan också skymta en viss bitterhet mot mannen, Gunnar, som haft ett betydligt lättare yrkesliv.
      En läcker ljussättning lyfter fram detaljerna i den stillsamt 50-talsbeige scenografin, som eleganta små chokladpraliner. Tidsfärgen förstärks också av jazzmusik framförd av en duo vars lyhörda samspel står i kontrast till det inte lika jämställda samarbetet mellan Alva och Gunnar. Många citat fastnar, som: ”Man måste få tänka en stor tanke till slut utan att behöva vara orolig för att bränna vid potatisen.”
      Kanske är monologen som form just en sådan ”stor tanke”, en människa som får ta plats, med eller utan publik. Margaretha Wikholm är trovärdig i rollen som Alva, även om kasten mellan inre dialog, politiska tal och självrannsakelse inte alltid känns helt naturliga. Men sammantaget väcker Alva nyfikenhet både på personen Alva Myrdal och på hennes stora tankar.

Ditte Hammar