Men är det verkligen en slump att premiärdatumet sammanfaller med premiepensionsvalet?
I tv-reklamens värld lägger små barn pannan i djupa veck inför tanken på ålderdomens försörjning. I Lorangas universum är pengar en sekundär företeelse – kanske hittar man några sedlar bakom elementet, om inte ordnar det sig i alla fall. Ideologierna är så tvärt motstridande att man måste misstänka ett samband, om än ironiskt.
Anmärkningsvärt är också att det inte bara är Raja-teatern som plockat fram den anarkistiska sjuttiotalstrion. Unga gruppen Sälteatern i Skellefteå spelar sedan i somras Loranga, Masarin och Dartanjang och sedan årsskiftet återfinns även den egocentriske Loranga, hans bullkindade son Masarin och Lorangas skröplige far Dartanjang som serie i tidningen Arbetaren. De minst sagt udda episoderna tecknas där av Sara Olausson – stilmässigt nära Barbro Lindgrens originalteckningar.
Revolt eller nostalgi?
Kanske är det en reaktion mot ett välordnat pengafixerat samhälle när Loranga flaxar runt i morgonrock, med tehuva på huvudet och köper tusen korvar på krita i seriernas värld och på scenen. Eller så börjar sjuttiotalisterna bli vuxna och smått nostalgiska. I stället för att tänka på ålderdom och premiepension minns de sin barndom och Loranga, Masarin och Dartanjangs tigerjakter i vattenfyllda garagebassänger:
”På botten av garaget, inne i bilen, satt det tigrar säkert tretti stycken huller om buller och åt smörgåsar med prickig korv som blivit kvar från en picknick.”
I skogen sitter Dartanjangs morfar, en gammal gök som dricker pilsner och äter frön. Och han verkar ju ha klarat sig bra utan att välja premiepension.
Loading ...
