Det är dags för årets Reumertgala, den danska motsvarigheten till… Guldmasken. Eller egentligen inte. Guldmasken är (för att referera till en gammal artikel av Andres Lokko) de gladmönstrade slipsarnas evenemang. Reumertgalan är snarare de svarta chiffongsjalarnas evenemang. Det är ”scenekunstens pris” och tilldelas dem som till vardags klär sig i krossad sammet eller urtvättad svart polo, men som till fest klär sig i extravaganta kreationer á la Björk på Oscarsgalan. Dvs: teatermänniskor.
Jag var ju som bekant och fikade med Robert Wilson häromdagen och hans avslutande mening ”I want to enter you” har etsat sig fast i min hjärna. Vad kan han ha menat? Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Jag försöker leva mitt liv som om detta möte aldrig ägt rum. Men det har gått så långt att jag kan inte titta på en designad stol utan att få ångest.
För att gaska upp mig går jag och köper en festlig tröja på H&M och traskar till Folketeatret, där balunsen är i full gång. Än en gång de flackande blickarna och de mullrande teaterskratten. Gratis champagne och blossande kinder. Alla är där och alla har klätt upp sig till tänderna.
Min klädsel håller inte helt måttet, så jag går in på toaletten och målar läpparna med ett neonrosa läppstift. Jag hoppas att det ska dra uppmärksamheten från kläderna. Får se om det funkar.
Som vanligt är det några som spelar svarta får och står i sina slitna jeans och hänger i baren. De anstränger sig för att se föraktfulla och likgiltiga ut. Jag försöker förstå dem och jag tror logiken i deras huvuden är: uppklädd=fusk-konstnär, slitna jeans=äkta konstnär. Vad jag inte förstår är varför dessa ensamvargar överhuvud taget släpar sig hit.
Jag går fram till en av dem och försöker konversera men det går inte så bra. Det ska rullas cigaretter och talas i skägget hela tiden, så jag ger upp och börjar snacka med en fd skådespelarelev från min skola i stället. Hon har köpt en designklänning för hela månadens a-kassa och har bestämt sig för att få valuta för pengarna, dvs ha det as-kul.
Vi shottar vodka och snackar skit. Jag tittar i hennes program och sätter plötsligt i halsen. Wilson är nominerad! Allt går plötsligt i slow motion och jag ser mig omkring. Är han här? Jag blir rädd, men också förväntansfull. Ska vi mötas i kväll? Ska jag få lösningen på hans gåta?
Min tankebubbla brister och jag vaknar upp. Två teaterchefer står och dunkar mig i ryggen, det har bildats en halvcirkel runt mig och folk ser oroliga ut. Vodka sprutar ut ur min mun. Jag andas normalt igen.
I salongen är stämningen hög. Folk skakar hand över parkettraderna, vinkar och skrattar. Helt plötsligt blir det tyst. Bandet börjar spela och vi hör en stämma: ”Og nu, direkte fra Folketeatret i København… Årets Reumert!!!”
Det sänds alltså på tv. Jag blir genast nervös för att nån ljudtekniker ska göra fel så att de blir tvungna att avbryta och sätta in ett pausprogram med high lights från den danska handbollssäsongen. Danskarna är nämligen sjukligt besatta av handboll. Så var det sagt.
Hela evenemanget startar med ett dansnummer från Show Boat. Alla har 30-talskläder och steppar så snabbt att det ekar i mitt huvud. Smatter-smatter-smatter. Jag är full av beundran och lutar mig tillbaka i det mjuka sätet. Lyckas för ett tag släppa tankarna på Bob.
Konferenciererna drar några skämt och de första nomineringarna avslöjas på skärmen. Det är precis som Oscarsgalan. ”De nominerede er…” En sammetslen stämma beskriver en föreställning: ”for en intens og nærverende forestilling…” Hamlet på Aalborg Teater vinner. En ganska bra föreställning där de springer runt och pratar mobiltelefon.
Ett till ”luta-sig-tillbaka-i-sätet”-nummer följer. Jag slumrar till. Utdraget från Nicholas Nickleby svänger inte. Krukor, vagnar och jovialiska gubbar. Varför ska allting vara så himla patinerat hela tiden?
Så var det dags: Woyzeck är nominerad som bästa musikteater och vinner. Ingen är förvånad. Upp på scenen kommer Peter Langdal, chef för Betty Nansen teatret. ”Bob kunde desværre ikke være her i aften…”
Jag andas ut.
Fler priser delas ut, tacktalen blir längre och längre och mer och mer emotionella. Jag går ut på altanen för att ta lite frisk luft. Ser ut över Köpenhamn by night. Nya 7-elevens skyltar speglas i de regnvåta kullerstenarna. Helt plötsligt kommer jag ihåg nånting jag drömde i natt.
Jag drömde att jag var special agent Dale Cooper. Det var ballt att ha bakåtslickat hår och huvudet på skaft. Det var också en kul upplevelse att ha Agent Coopers snopp. Hur som helst: när jag var Dale så hade jag ju en mega-stor fiende: Bob. Så när jag var där i sista avsnittet och tittade mig i spegeln så såg jag inte mig själv, utan Bob. Men det var inte Twin Peaks-Bob utan det var Bob Wilson! Jag hade alltså blivit Bob. Eller snarare: jag hade blivit Dale Cooper som hade blivit Bob Wilson. En mycket komplex upplevelse. Där Dales snopp hade känns fullständigt naturlig, kändes Bobs snopp mycket mer… ja… Jag ska inte gå in på några detaljer.
Jag börjar må illa nu och springer till toaletten. Har hjärtklappning och svårt att andas. Den något queera drömmen har satt mig ur balans. Vet inte om jag ska kräkas eller gråta eller hyperventilera. Måste bara på toaletten.
En upprörd skådespelerska står och pudrar näsan. Hon mumlar ”hold kæft hvad var det grimt, skulle hun være en bedre skuespillere en mig…lort!” Hon traskar ut med högt huvud.
Jag sköljer ansiktet med iskallt vatten, mascaran rinner in i mina ögon. Jag ser ingenting och trevar efter en pappershandduk. Jag torkar mitt ansikte och tittar upp i spegeln…
Bob.
Anna.
BobAnnaBobAnna.
Det susar till. Det blir mörkt.
…fortsättning följer…
Loading ...
