Det har flutit mycket vatten genom fjordarna sedan Henrik Ibsen debuterade på Det norske Theater i Bergen på 1850-talet. Folkloristiska melodramer avlöstes av naturalistisk samtidsdebatt, 30-talet såg en våg av expressionistisk teater, den politiska teatern på 60-talet hade ett starkt fäste även i Bergen och i dag, efter några år av rätt försiktig repertoarläggning, ger sig Den Nationale Scene, som teatern heter i dag, åter ut i samhällsdebatten. Ny norsk och utländsk dramatik står på dagordningen, men även klassiker sedda med nya ögon – gärna tillhöriga unga regissörer.
Ett modernt drama med klassisk struktur
Anders Paulin har knappt tio år bakom sig som yrkesregissör. Han har arbetat på Malmö Dramatiska teater, på Köpenhamnscenerna och senast på Upsala Stadsteater där han satte upp Feydeaus Friheten i våras. När han nu tar sig an Sarah Kanes Cleansed (Renset på norska) på Den Nationale Scene i Bergen är det en av hans första uppsättningar av ny dramatik. Men, säger Anders Paulin, Cleansed är samtidigt en pjäs med det klassiska dramats ingredienser:
– Den ställer de grundläggande frågorna om vad det är att vara människa, frågor om kärlek, våld och ömhet. Och den gör det genom rollfigurer som inte är så mycket enskilda individer som Människor. Det ställer stora krav på skådespelarna.
Kräver närvaro av skådespelarna
Cleansed handlar om en grupp trasiga existenser på en universitetsklinik, kärlekstörstande, på jakt efter trygghet och identitet, utsatta för grymma experiment av en mystisk doktor. Sarah Kanes scenanvisningar är makabra: tungor och genitalier skärs av, händer och fötter kapas – och det förekommer mycket sex och nakenhet. Anders Paulin:
– Jag vill se skådespelarna som självständiga konstnärer, inte bara som hantverkare. Det är inte meningen att de ska lämna privatpersonen hemma när de går till teatern, utan hela tiden vara närvarande på scenen, både som rollfigurer och som sig själva. Det är dom själva som klär av sig nakna – ju närmare vi kommer detta grundläggande, vad det är att ha en kropp, ett kön, en sexuell identitet, desto mer påtagligt är det att vi inte kan gömma oss bakom en rollfigur.
Stor ketchupkonsumtion
Att arbeta på det här sättet tar tid. När jag besöker repetitionerna en vecka före premiären är det fortfarande ganska kaotiskt. Men där finns samtidigt en öppenhet och en målmedvetenhet som bygger på en tidig, frivillig överenskommelse:
– Jag krävde inte att få välja varje skådespelare själv, men att de skådespelare som var med verkligen skulle ha valt att arbeta med mig och med pjäsen. Det är mycket ett frigruppsprojekt, detta, trots att vi jobbar på en institutionsteater.
Trots att Cleansed, ytligt sett, är en brutal och våldsam historia, talar Anders Paulin mycket om ömheten hos Sarah Kane, om det positiva och hoppfulla i pjäsen. Och blodet, stympningarna gestaltas med försiktig distans, men på traditionellt teatervis: med ketchup. Det går åt flera flaskor per repetition.
– Det svåra är att hitta balansen mellan naturalism och stilisering. Å ena sidan: att inte tappa bort realismen i texten, att det faktiskt är våld det handlar om. Å andra sidan: att inte förlora sig i sceniska detaljer om hur man bäst föreställer blod och kroppsvätskor. Jag tror leken är lösningen. Vi försöker nå den lek som är allvarsam och det allvar som inte är pretentiöst. Och prövar oss fram, steg för steg.
I Ibsens anda
Sarah Kane har spelats tidigare i Norge, så Anders Paulin är inte speciellt orolig för några större skandaler:
– Scenen vi arbetar på är så liten att det knappt märks vad vi gör här i huset. Men visst arbetar vi i en konservativ stad. Man kan utan vidare vara Stjärna här på teatern i ett helt liv – det här är etablissemangets teater och Bergen-etablissemanget är så välmående och starkt att det får vad det vill ha.
Därför bjuds det också Kiss me Kate på den nyrenoverade stora scenen, och, lagom till Festspillene 22 maj – 2 juni, en påkostad kostympjäs om Bergens historia de senaste hundra åren. Samhällets stöttepelare får sitt.
Men på Lille scene, inklämd bland logerna på andra våningen, sprutar blodet över väggar och tak. Precis som hos Sofokles och Shakespeare är kroppen skådeplatsen för mötet mellan Människa och Politik. Ibsen hade nog också gillat det.
Loading ...
