Örjan Anderssons Pacing in vaudeville är ingen hit, i alla fall inte i meningen hookig låt som fastnar direkt. Men den vinner i längden.
Efter 40 avvaktande minuter på Kungsbacka Teater, där Andersson har dansresidens, inser jag att jag har glidit in i ett meditativt, hemtamt tillstånd. Koreografin faller på plats under den sista kvarten. Det är som en i början trögläst bok, eller en andrasingel som behöver sin inlyssningstid. Det tar sig, kort sagt.
Det där meditativa, bekanta ligger i både koreografin och den musikaliska pulsen. En dos electronica, en gnutta stråkar och många tysta partier varvas till dans kring ett antal asymmetriska, flyttbara lådor.
Upplevelsen blir en sorts pulserande rundgång. Det är mycket kraft och intensitet som alltid när det gäller Örjan Andersson, men det är samtidigt lågmält och stillsamt. Långa stunder stelnar de fem danserna i rundade positioner. De andas knappt, utan liksom hänger i tiden, för att i nästa ögonblick ta upp rörelseflödet igen. Där finns mycket kontraster, återkommande små och stora armrörelser, höga hopp, blixtsnabba förflyttningar och tydliga spår av kontaktimprovisation.
Det är helt och snyggt. Det är fina dansare – några av landets bästa, konstaterar man i programmet. Och visst är ensemblen duktig. De ser individuella, lite punkiga ut i sina olikdesignade, diskret skruvade kläder, och de rör sig sammansvetsat.
Men de dansar i en osynlig bubbla, och det är den som utgör den där tröskeln i början. Enbart Henrik Vikman når ut från första stund. Han är föreställningens ryggrad med mycket pondus och vidöppen utstrålning. Med en ironisk glimt i ögonvrån far han fram bland lådor och skuggor, med sin glada tyllkjol under sin tråkiga kavaj.
Missförstå mig rätt – dans måste inte drabba hårt och direkt för att få godkänt i min bok. Och Pacing in vaudeville är utan tvekan värd ett G. Men jag hade önskat mig mer lite kontakt, lite mer närvaro och lite mer personlighet för vilja plussa mer än så.
Loading ...
