Björn Melanders uppsättninge är på inget sätt publikfriande. Han duckar verkligen inte för pjäsens svärta utan tvingar skådespelarna rätt in i den, vilket ter sig som det enda rätta. Så mycket ensamhet, ångest och utanförskap som är samlat här borde räcka för en hel livstid.
Musik och ljudbilder av Twice a man kommunicerar lyhört med skådespelet och ger stöd och tröst när det behövs.
Mot en fond av grå, döda träd och en rörlig vägg med projicerade bilder i svartvitt rör sig så den 10-hövdade ensemblen. Utmärkande är Lars G Svenssons ”Joe” som ofrivilligt outas i en pissoarscen. Han visar sig just så obekväm som jag tänker mig att man är i gränslandet mellan normen och det avvikande, i detta fall sin i mormonkostym väl dolda sexualitet. Även Lennart Erikssons prestation som ”Luis” är nämnvärd, framförallt i scenen där han vill tillbaka till sin döende före detta partner och växlar fint mellan det storpolitiska och det privata, perspektiv vilka är förvånansvärt närliggande.
Lars-Erik Berenett spelar med stor pondus och styrka och publikens gensvar är påtagligt. Hans smygbög till stjärnadvokat, Roy M Cohn, är utan tvekan pjäsens mest tragiska och ensamma karaktär.
Angels in America är ett stycke utmärkt dramatik om en era i samtidshistorien som förändrade en hel värld. När AIDS-begreppet blev vardag i skuggan av Supermaktens kapprustning och uppbröstande mot jätten i Öst, tvingades människor att se varandra med nya ögon eftersom allting faktiskt var nytt. Och på dödligt allvar.
Loading ...
