Änglar finns, en del av dem är små och bor i Göteborgsförorten Angered. Det handlar bara om att öppna ögon och öron för att få fatt i dem. Det gör dramatikern Christofer Bocker och teatergruppen Die Bühne. Med communityprojektet Angels of Angered presenterar de från skolgårdsperspektivet ett stycke barnaliv som grymt och uppmuntrande stämmer till eftertanke. ” Jag har hört att det är bättre att dö än att leva.” lyder en replik som fortfarande ekar i mina öron.
Communityteater handlar, kort uttryckt, om att utifrån ett bestämt sammanhang låta människor gestalta vad som är viktigt för dem.
Die Bühne lyfter fram Angereds barn och de rädslor de bär. För ett år sedan började arbetet med intervjuer av elever i åldrarna 8-10 år på Gunnaredsskolan. Skolan skulle stängas och barnen flyttas till en större skola, vilket vållade mycket oro och rädsla. Christofer Bocker skrev manus baserat direkt på intervjuerna.
Det är barnens berättelse som regisserats av Birthe Niederhaus. På scenen står tio unga elever från Trädgårdsgärdetskolan, också den i Angered. Vid premiären är det lite hets i rösterna och snabba ögonkast för att stämma av att allt blir rätt, men vad de säger går fram ändå, de unga aktörerna är stadigt förankrade i det de berättar.
Egentligen räcker det att skriva: Se barnen! Lyssna på dem!
Men för att ge en hint: Här får vi höra om hur det känns att vara tio år och ha ”skolmage”. Att få en tändare uppkörd i ansiktet, eller en fickkniv tryckt mot halsen, för att inte tala om att ständigt vara beredd på att bli boxad, knuffad och slagen.
På skolgården blir det livsviktigt vem som är med eller mot. Vågar man vara kompis? Och varför hjälper det inte att berätta för de vuxna?
Ändå, Angels of Angered är ingen eländesteater. Ungarna står där, som sina egna garanter för att en tillvaro med gemenskap och framtidshopp är möjlig. Deras berättelser om rädslorna är lika osentimentala som lekarna de leker. Boxarn (Yara Ebrahim) har en självbevarelsedrift som är starkare än knytnävarna i de stora röda handskarna. Flygarn (Kevin Pettersson) bygger sin raket. Han ska åka till Mars och vet allt om förutsättningarna för livet där. Alla som är schyssta får åka med. Det finns plats för alla till slut.
Scenbilden är enkel och öppet funktionell med staplade, blanka kuber. Sittytor och klätterrum. Svängrum för streetinspirerad dans.
Det ligger ett jättejobb bakom föreställningen, förstås. Ett helt läsår med teaterlekar, dansträning och mängder av repetitioner. Det är vägen som är mödan värd, betonar regissören och projektledaren Birthe Niederhaus.
Resultatet är vitalt och drabbande för oss alla, stora som små.
Loading ...
