Angereds teater: Brev till en ängel

Inför hösten har Angeredsteatern byggt om sin foajé. Istället för att vara hänvisad till en korridor som andas skola kan man gå in i en en liten bar och mingla.
   På premiärkvällen för Brev till en ängel är det trångt. Baren är inget märkvärdigt, men att kunna äta ett par jordnötter och titta närmare på resten av publiken känns ändå som en bra början. En liten mental landningsplats innan det är dags för föreställning.
   Nu skulle Brev till en ängel förmodligen beröra även om man klev in
direkt från gatan. På scengolvet, som är möblerat som ett vardagsrum i en lägenhet, möts en vuxen dotter och hennes pappa. Deras familj är splittrad, mamman död. Både far och dotter försöker hitta fotfästet i livet igen.   
   Manus är skickligt skrivet. Även om dialogen förs på både svenska och persiska är det lätt att hänga med i både vad som verkligen sägs, och det som antyds mellan raderna.   
   Dotterns ilska över pappans passivitet. Pappans rädsla för att lägga sig i. Att familjen kommer från Iran har egentligen ingen större betydelse. Brev till en ängel beskriver hur svårt det kan vara att prata med varandra över generationsgränserna. Spelat så här öppnar det en del av de innersta dörrarna, åtminstone hos mig.