Angereds Teater: Hejdå Fantomen!

Historien har vi sett förut. Tioårig kille flyr med fantasins hjälp sin nedersta plats i skolgårdens näringskedja och blir superhjälte i sin egen dagdröm. Men sällan förlänas historien sådan politisk syrlighet eller vemodighet som på Angereds Nya Teater. Hejdå Fantomen är på alla sätt en enastående teaterprestation.

Mycket på grund av det täta och upphöjda ensemblespelet. Vuxna skådespelare som agerar tioåringar fastnar allt som oftast i outhärdliga manér, men Manuel Cubas stiliserade regi leker medvetet med schablonerna. Den distansering som uppstår då skådespelarna i pjäsens början klichémässigt tar ut svängarna som gnälliga snorungar, övergår efterhand i stället till uppsättningens största styrka: En spelmässig konkretisering av svårfångade tillstånd, såväl psykologiska som samhälleliga.
Det är en stor regibedrift. Som förmodligen aktivt bidragit till att Josefin Peterson och Omid Khansari gör två av de absolut mest mångfacetterade och rörande barnporträtt jag sett på länge. Båda fångar de lyhört upp den prepubertala tioåringens balansnummer över glappet mellan att vara sig själv eller någon annan, våndan över det förnumstiga sossesamhällets integrationsiver och längtan efter att få höra till, barnets bekymmerslösa lek i bjärt kontrast till tonåringens pockande sexuella uppvaknande.
Så visst. Jag medger det: jag är drabbad. Åk till Angereds Nya Teater så förstår ni varför.

Johan Hilton