De vitbäddade sängarna på scenen bildar en tillskrynklad triptyk över sex, död, makt och politik. Till vänster den äktenskapliga dubbelsängen där det moraliska mormonparet lever (men inte ligger) med varandra. Till höger det homosexuella paret vars kärlek slits sönder när en av dem insjuknar i den nya sjukdomen aids.
I mitten sjukhussängen – där samma dödliga åkomma drabbar även den maktfullkomlige högdjursadvokaten med direktlina till presidentens fru. Sexualpolitik och storpolitik, gränsen är utsuddad.
”Hjärta, maktstrukturer och politik” är vad regissören Eva Dahlman uttalat letar efter i pjäser. Och i Tony Kushners numera 20-åriga, och till modern klassiker dubbade, Angels in America behöver hon inte leta – det är precis det stoff den är gjord av.
Kanske är det därför hon sätter upp den liksom rakt av, med en ”inga konstigheter”-regi. Varsågod en bit amerikansk historia, signalerar den jättelika fladdrande projektionen av stjärnbaneret.
Kanske är det också för att tvinga sig själv att strunta i jämförelserna med Rickard Günters uppsättning 1995–1996 på samma teater – alla som minns den får något vått i blicken. Själv försöker jag hålla emot, men börjar ändå längta efter att se om HBO:s lyxproducerade tv-version, stjärnspäckad med Al Pacino, Meryl Streep och Emma Thompson.
Dahlman lägger sig ganska nära den senare. Hon gör inget överraskande med dramat, men råvaran är ju högkvalitativ och hon serverar den väl berättad med en skicklig och samspelt ensemble.
På Ola Rapace sitter inledningens fjollkostym – både de röda 1980-talsskinnbrallorna och sociolekten – sämre än den bleka, svartgotiska profetkåpa som sjukdomen under pjäsens gång klär om honom i. Han är publikdragplåstret här, och visst hittar han in i sin Prior mer och mer, men det är Emil Almén som hans svikande pojkvän Louis som stjäl showen med sin självklarhet.
Tillsammans med Ida Engvoll, får man säga. Även hennes rolltolkning sticker ut med en egen trovärdighet, hon ger humor och styrka till den valiumlojt neurotiska Harper.
Första akten, ja bitvis hela första delen (verket är en maffig dubbel av två pjäser, Millennium och Perestroika – är lite stel och snabbt redovisande. Men allteftersom såväl sängscenografin som gränserna mellan de olika parallella historierna luckras upp skapas mer friktion och passion i denna panoramavy över tidens gång och mänsklighetens rörelse framåt.
Loading ...
