När Turteatern ville sätta upp Aniara som barnteater, så fick de nobben av Stockholms stadsteater som redan har köpt rättigheterna till den. Så kom det sig att Harry Martinsons stora rymdepos med undertiteln en revy om människan i tid och rum från 1956 istället blev en pjäs inspirerad av den japanske poeten Sankichi Toge. Och faktum är att det förmodligen blev bättre så.
För Martinsons skrämmande aktuella mästerverk som bearbetar mänsklighetens mest suicida handlingar, miljöförstöringen och kärnvapenkrig – minns atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 och senare Sovjetunionens första vätebombsprängning 1953 – är lika mycket en existentiell resa med starka filosofiska undertoner som ett rymdäventyr. Och hur kan det bäst iscensättas om inte med japansk poesi?
Vad föreställningen handlar om är omöjligt att beskriva. Så är också programmet tunt som ett havreflarn. Och upplevelsen av den liknar snarare något i stil med Joe Labero och Tom Tits experiment goes det gamla tyska syntbandet Kraftwerk. Låter det galet? Det är det också. Vad sägs exempelvis om ett alldeles eget låtsasspråk, i Martinsons epos kallat Dorisburgerslang?
Och dagens tioåringar verkar gilla det, om än något förvirrat. Mest verkar ljusshowen som mental för oss ut i en diffus galax någonstans i rymden, tilltala generation två som har upplevt Vintergatan på SVT och återuppståndelsen av alla av Star Wars-filmer. Så vänder man sig också till den ålder som funderar mest kring filosofiska frågor som ”vad finns bortom rymden yttersta gräns – och efter den gränsen”. En gräns som dagens unga kan tvingas utforska snarare än vi trott med tanke på hur snabbt vi håller på att förinta vår egen planet.
Visst är föreställningen lite skrämmande , som scenen”Skämtaren Benny som med döden gick av”, Samtidigt är det befriande med Turteaterns sätt att spela barn- och ungdomsteater på, utan pekpinnar och moraliska budskap. Bara så där helt apropå, precis som barn fungerar. Och den här gången i en rymdfarkost som man gärna sätter sig i även som vuxen.
Loading ...
