Ann som man – en vinnare

Hon ser fortfarande livet i färg, det kan vara en förklaring.­ Eller också är det den där bortvända blicken. Bilden hon sparat på sin pappa där han sitter och läser en tidning, totalt koncentrerad, medan hans hustru, hennes mamma, står och vattnar blommor en bit bakom. Han dog så plötsligt, han som var disponent och fyrabarnspappa i Västerås. Hon, sladdbarnet, vara bara sex. Men längst inne i hennes pappalängtan grundlades en fascination för män med ett eget liv, de som riktar blicken mot det som intresserar dem mest. Samtidigt som hon gör allt – så måste det väl ändå vara – för att bli sedd också av dem.

Och var, i vilket yrke, finns störst chans att bli bekräftad – rent av älskad? Jo, just det.

Men låt oss vänta med vad som driver Ann Petrén framåt, både som människa och skådespelare. Vårt första telefonsamtal handlar mest om att intervjun ska bli tio sidor lång.
– Herregud, hisnar hon i andra änden.
Dessutom måste hon avsätta rejält med tid för fotografering.
– Herregud, upprepar hon något mindre entusiastiskt.

Då har jag redan kommit fram till att det bästa borde vara att vi pratar efter att jag följt en repetition, att jag får en hel Ann Petrén-dag.
– Å, stackars människa, avslutar hon med den största medkänsla.
Det känns som vi båda blivit riktigt förväntansfulla.

Sedan står hon där vid sceningången till Stockholms stadsteater, tar allvarligt i hand, inte ett leende, och jag tänker att detta är nog Ann Petrén i ett nötskal: Hon är kvinnan som slutat le, åtminstone rent reflexmässigt. Om hon nu någonsin gjort det. Kanske är det sant – men mest handlar det nog ändå om växthuset hemma i Enskede. Just denna morgon är det problem med taket och maken är bortrest och hon måste få hjälp av grannarna och …

Detta är bevisligen en annan av Ann Petréns specialiteter, vid sidan av skådespelaryrket: förmågan att vädra katastrofer, tro att allt ska gå åt helvete.
– Jag hatar det hos mig själv, det går aldrig över, suckar hon dystert.
Och om det går åt helvete, blir hon då lugn som Tove Janssons Filifjonkan – hon som äntligen kan pusta ut när katastrofen kommer?
Nja, det kan Ann Petrén inte svara på. Eftersom det mesta brukar lösa sig. Håller vi oss till hennes yrkesmässiga liv har hon surfat på framgångsvågorna. När hon är med i en film eller teaterföreställning – då blir det bra. Om detta är recensenterna tämligen ense.
– Men det är ju det som är problemet, konstaterar hon flera timmar senare från en soffa på Sergel Plaza där vi så ­småningom hamnar efter repetitions­passet. Jo, visst har hon en egen loge på teatern men den är för kall, något har hänt med elementet. Vi känner båda på väggarna där så mycket skratt, skvaller och förväntan samlats. Men också årens oro, bävan.
– Det här jobbet blir klart svårare för varje år, vet hon tveklöst.

Förklaringen kan vara det hon själv kallar ”en förslitningsskada”, spiralen av ökade krav. Inför varje premiär frågar hon sig, med allt högre röst: Hur kan jag utsätta mig för att bli så bedömd och utvärderad en gång till.

Och svaret?
Ja, det kan vara att hon fortfarande ser livet i färg. Men också att hon känner framåtrörelsen; detta att vara på väg mot något annat, lära sig något nytt.
– Det är därför jag älskar det pilliga repetitions­arbetet.

Glödande talar hon om samarbetet, sammanhangen, att vara delaktig i processer; allt detta som är yrkets fördel och härlighet.
– Men sedan kommer premiären och då är det helt ointressant om jag fick bra recensioner förra gången, då återstår bara det som är nu. Samtidigt tror jag det finns en energi, något bra och kreativt, i det här motståndet.

Men om din telefon ringer klockan 16 en föreställningsdag och det är från teatern …
– … då kommer hoppet direkt: tänk gode gode gud om det ändå är inställt. Tänk om jag slipper.

Och när det verkligen händer så …
– … blir jag förstås besviken.

Hon fnittrar till, påminner om det hon nyss trodde sig veta: i motståndet finns en kreativitet. Slutsatsen landar på bordet mellan oss:
– Människan är laddad med motsättningar, det är nästan bara på teaterscenen som vi är logiska. Men motsättningar är bra och den tydligaste vägen till fördjupning, sanning.
En servitris kommer förbi, tänder ljuset på vårt bord, undviker artigt frågan om vi vill beställa något. För Ann Petrén väntar en matlåda på teatern. Nu har hon fullt upp med att klura vidare på varför skådespelar­yrket blir svårare med åren.
– Det handlar väl om att man vet mer. Kunskap fungerar så, gör livet mer komplext.

Hon jämför med om någon skulle be henne hålla ett föredrag om kemi. Å, så lekande lätt hon skulle stå där och rabbla formler som hon inte begriper.
– Men det här arbetet, nu börjar jag bli ganska bra, vet någorlunda vad jag håller på med. Då blir det svårare, så klart. Särskilt som jag försöker undvika att vara så logisk och konsekvent när jag ska gestalta en roll. En människa är så många, samtidigt.

I pjäsen Familjen, som Peter Dalle satte upp på Göteborgs stadsteater, spelade hon kvinnan som var spindeln i nätet. En knepig, mångfacetterad kvinna.
– Från början visste jag inte hur jag skulle få ihop henne men sedan tänkte jag: i den här scenen är hon sex år, i den här är hon jättegammal, här är hon kanonpackad för att sedan plötsligt blir spik nykter. Inget av det här syntes förstås utåt, det var mina inre bilder, men de fungerade utmärkt. Hon blev ändå en hel människa.

Hur gammal är du själv just i dag?
– 58.

Jo, men hur gammal känner du dig?
Ann Petrén föser upp håret som börjat spreta lite Filifjonkan-likt, säger att vi väl alla känner oss yngre än vad vi är.
– Samtidigt har jag tänkt jättelänge på hur det skulle vara att gå i pension. Där har du kluvenheten igen; jag kan bli otroligt trött på det kollektiva, alla människor, att aldrig få rå över min tid. Det är då jag drömmer om …

Att gå i pension?
– … eller åtminstone lite kompledighet.

Längtansfullt talar hon om möjlig­heten att åka till en övergiven badort en helg i mars, detta som ­skådespelare så sällan kan göra. Åtminstone de som är fast anställda på en institutions­teater. Hon själv har varit Stockholms stadsteater trogen i bortåt 20 år och trodde länge att skådespelare inte kunde bli utbrända.
– Jag tänkte att de kunde slockna men inte brännas ut. Nu vet jag att det går, flera kolleger har gått över gränsen. När man producerar så mycket som vi finns ingen chans till återhämtning. Förberedelsetiden för varje projekt är också minimal, ingen har längre råd med långa processer.

Det har blivit teater­fabrik?
– Ja, mer och mer.

Är detta en kritik mot Stockholms stads­teater?
– Mer en kritik mot huvudmännen, det vill säga Stockholms stad, som kräver högre grad av själv­finansiering. I deras … vad det nu heter när man ställer krav … inte pålaga utan direktiv står att kulturen på sikt ska finansiera sig själv. Konsekvensen blir att tempot ökar, det känner vi av allihop.

Nu är förstås Ann Petrén inte den skådespelare som finner sig i allt, står där hon blivit ställd.
– Visst, jag är delaktig i arbetet, medger hon. Det är en strävan jag alltid har, oavsett vad jag gör.

Kan ordet delaktig bytas ut mot att du är jobbig?
– Det kan säkert hända. Och har hänt. Men ska jag bli bra måste jag känna denna delaktighet. Det är inte alltid möjligt att välja projekt, men jag kämpar för att föreslå pjäser, driva egna idéer. Då blir jag också mer ansvarsfull.

Måhända är det lättare att bli lyssnad på när man fyllt 58 men Ann Petrén är inte säker, rent generellt.
– Vi är också olika fostrade som skådespelare. Under alla år med Suzanne Osten på Unga Klara ­tränades vi till att se helheten. När jag är på scenen tänker jag alltid på vad jag kan bidra med. Sedan är vi förstås olika, har olika grund­toner.

Hennes egen är allvarlig.
– Jag är en tungrodd människa, om du förstår vad jag menar. Det jag inte gillar hos mig själv är att jag inte kan släppa pretentionen.

Pretentionen?
– Det är kanske fel ord, men ibland är det kul att släppa manuset och leka fram en idé, bara dra på. Jag önskar att jag var sådan hela tiden, eller åtminstone oftare. Men det är inte alltid man orkar.

Vad är det hon säger, att hon vill vara mer lekfull, lössläppt?
Ja, kanske. Men sedan är det ju det där med fantasin, att hon inte tycker att hon har någon. Därav hennes lättnad när hon en gång hörde Carl Johan De Geer slå fast, i en föreläsning på Dramatiska institutet, att fantasi inte finns. Bara verklighet. Allt har redan hänt och detta kan man sedan använda på olika sätt.
– Det stämde precis med vad jag tänker. Jag har ingen fantasi men jag har tajmning.

Så om en grön gurka kom fram till vårt bord …
– … så skulle den nog sjunga Här kommer herr Gurka, en sång som redan finns.

Och om den hade hatt på sig …
– … så var det nog Lennart Hellsing. Och efter kom Yvonne Lombard med sina vita glasögon.

Okej, låt oss hålla fast vid Cajsa Warg-temat, att man tager vad man haver också när man ska gestalta en roll. Ann Petrén har förstås lätt för att sno, älskar att tjuvlyssna på andras samtal och kan stirra tills någon, det har hänt, fräser ”Sluta glo, kärring”. Rollen som doktor Fregoli i Suzanne Ostens Det allra viktigaste förändrade henne för alltid. Karaktären var hon förstås tvungen att hitta utanför sig själv, eftersom hon aldrig varit man. Personen fanns på en debatt i Kulturhuset.
– Vi hade workshop för att hitta användbara män och alla vi kvinnor gick rakt in i de värsta fördomarna, blev sådana som slog sig på knäna, beställde falukorv och nöp tjejer i rumpan. Någon sa: ”Nu är du som Loffe Carlsson, helt ofarlig.” Det var så mycket enklare, men helt oanvändbart, att vara grisen. Mansgrisen. Sedan satt jag på Kulturhuset där den jag trodde var en jätte­snygg kille presenterade sig som Susanne. Det fanns något oerhört attraktivt hos denna butch som kunde passera som man, det jobbade­ jag vidare på.

Med stor framgång.
– Ja, att vara man är bevisligen en riktig vinnare.

Därtill, det är inte minst viktigt, gav han Ann Petrén mod att ta plats på scen.
– Genom honom blev min värld större, mina möjligheter fler. Tidigare har jag ofta känt att jag varit fel sort. Jag har varit för lång, för stor, för grotesk eller vad faen det nu är. Efter doktor Fregoli tycker jag nog att jag är ganska okej. Även om jag har kvar mitt ordförandeskap i FFF.

FFF?
– Ja, Fula flickors förening. Det var jag och en kompis som startade den när vi var pinsamt vuxna, bortåt 30 år. Men vi tyckte att vi var så himla fula båda två. Som barn dansade jag balett men var egentligen för stor, för knubbig, Och sedan när jag ville bli skåde­spelare skulle man helst vara liten och näpen som Inga ­Tidblad. Jag har aldrig varit näpen, verkligen inte.

Vad hade du vunnit på att vara vackrare?
Hon måste tänka efter, säger sedan att hon kanske­ hade gift sig rikare ”eftersom rika människor är så jäkla ­vackra”. Skrattet som följer släcker nästan ­stearinljuset.
– Äsch, jag tror inte att jag hade vunnit så mycket. Men säg så här: jag är jätteglad över att ha fått jobba med Suzanne Osten, som såg något annat hos mig. Mina fördomar säger att om jag direkt efter scenskolan hamnat på Dramaten, där många är väldigt tjusiga, hade jag nog fått stå där med en bricka och spela piga tills jag tröttnade. Då hade jag nog inte varit skådespelare i dag. Nu har jag fått vara med i så många andra bra sammanhang, och vem vet, att jag fått göra så många olika roller handlar kanske om att jag inte är den där karamellen. Varken karamell eller eternell. Jag har fått leta i andra register.

Hon är glad, riktigt tacksam, att hon kom ut i yrket på 1970-talet när det politiska engagemanget, världen och politiken, var viktigare än plutmun och docksöta drag. Samtidigt låter det som en sträng tid, när man även konstnärligt måste hålla sig på rätt kant. Den till vänster. Ann Petrén nickar, säger att så var det säkert. Även om hon själv aldrig kände det.
– Men så var jag också rätt sort.

Att hon, överklassflickan från Västerås, hamnade där var rena dominoeffekten efter allt som hände: Som sexåring förlorade hon sin pappa, den fina villan­ såldes, hon och hennes mamma flyttade till en ­lägenhet i innerstan.
– När pappa dog försvann jag in i en skugga, så kändes det. Sorgen som lades över vår familj blev så ­dominant och mest synd var det självklart om mamma, änkan. Barn glömmer, sa man på den tiden.

Hon minns så lite, bara några fragment från pappa­tiden, som när han spolade en skridskobana till henne, när han räddade henne från jultomten och lindrade sårkliet efter en smittkoppsvaccination.
– När han dog, jag minns den där morgonen när mamma gick fram och tillbaka i ett nattlinne och sa de konstiga orden: ”Han har gått bort, han har gått bort.” Länge, alldeles för länge, trodde jag att han skulle komma tillbaka. Särskilt när jag såg någon med samma blick, den bortvända, väcktes hoppet. Just den där blicken har attraherat mig hela livet, den jag älskar måste ha något eget som är starkt. Jag skulle få panik om det var jag som var ”det egna”.

Men kärlek är väl också att vara sedd, just av den vi älskar?
Ann Petrén hejdar sig, håller med. Poängterar att hon, verkligen, känner sig sedd av Beche, mannen som hon levt med i 20 år.
– Men kanske finns där en nyckel till att jag blev skådis, du kan ha rätt, det har jag aldrig ens tänkt på. Från åren när mamma och jag blev ensamma minns jag mest ordet nej. Barn skulle vara tacksamma, för allt. Också att få leka på kyrkogården med de där spetsiga vaserna som hängde på en ställning. Å, det var hemskt.

En ”murrig tid”, rättar hon sig. Eller snarare svart-vit, färgen kom senare i livet när hon bröt sig loss mot den politiska rörelsen, alla röda fanor. Och på teatern fanns det liv som hon inte upplevde hemma. Det räckte att gå till vardagsrumsfönstret för att se rätt in på Västerås teater i huset mitt emot: Där kunde det sitta en tjock gubbe i fönstret och läsa manus – eller nöffa runt en riktig gris.

Senare insåg hon att gubben var Ernst Günther och att grisen ingick i den En midsommarnattsdröm som han satte upp. Och så fanns där Snyggingen, skådespelaren som hon förföljde långt ut på Björnön.
– Det var Arne Mårtensson som jag lärde känna efter gymnasiet, när jag fick jobb som statist på teatern. Jag minns när jag erkände att jag tjuvkikat på honom, gått efter honom – och hur pinsamt det blev när han avslöjade att han sett mig, visste. Sedan blev vi nära vänner. Arne var en av de första som jag ringde till och berättade att jag kommit in på Scenskolan.

Men innan dess fanns några stökiga år. Hon säger själv att det var rena tillfälligheten, och turen, att hon inte råkade illa ut. Eftersom så många hon umgicks med höll på med droger och alkohol.
– När man längtar så mycket efter något annat, efter det som är liv – då är det lätt att åka dit.

I stället åkte hon till Malmö för att börja – och snart sluta – på Lärarhögskolan. Även om tanken att bli skådespelare framstod som alltför orimlig, overklig, så stod hon ändå en dag utanför Teater 23. Gick in. Fick roller. Vågade till slut söka till Teaterhögskolan. Den dagen hon kom in, hon minns varenda sekund. Hur hon slet av sig en hårtuss i rena upphetsningen innan hon rusade till en telefonkiosk och ringde till sin mamma. Och till Arne Mårtensson.
– Efteråt fick jag jobb i Västerås. Det var lyckan, det bästa som kunde ha hänt mig.

Och där satt din mamma sedan på alla premiärer?
– Precis. Hon hann bli riktigt stolt över mig till slut. Och vi hann komma varandra nära innan hon dog.

I mammaarvet finns det praktiska, från att rädda en hovmästar­sås till att hitta de bästa svamp­ställena.
– Det är sådant jag är tacksam för i dag. Även om man väl kan leva utan vetskapen att aldrig servera två ”klädda” rätter efter varandra. Som först krustader och sedan paj …

Efter sju år lämnade Ann Petrén Västerås. Var med om att bygga upp Boulevard­teatern i Stockholm för att sedan gå vidare till Stadsteatern. Farsen kan hon sakna i dag, detta att locka till skratt.
– Jag tycker det är ganska kul att vara rolig – kan man säga så, rent grammatiskt? Men det är något med lättheten. Jag tror jag skulle bli glad av att spela komedi igen. Problemet är att pjäserna som spelas på privatteatrarna är så dåliga, så stereotypa.

Själv har hon stoppat in många russin i den ­maffiga kaka som yrket trots allt bjuder. Mest prisad har hon – vid sidan av doktor Fregoli – blivit för de dramatiska kvinno­rollerna. De som rasar och inte behagar ett skvatt. Som i Björn Runges Om jag vänder mig om där hon spelar kvinnan som hämnas på sin exman.
– Jag kan lätt bli så där vansinnig, även om jag aldrig anfallit någon med elpistol. Särskilt om jag oroar mig för något, vädrar katastrofer, kan jag bli helt jävla galen. Det är verkligen en belastning, tar alldeles för mycket energi.

Och inte blir det bättre med åren. Men annat har planat ut, eller till och med vidgats.
– Det är klart att det är ett nerköp att åldras, rent ­generellt. Men om man som jag aldrig har varit den söta flickan har man ingenting som försvinner. Då blir det lättare. Även om jag tycker det är förfärligt, helt förfärligt, att se mig själv på film eller tv. Det är helt ofattbart att det är jag.

Varför då?
– Jag vet inte. För att jag inte tror att jag ser ut sån. Eller för att jag, åtminstone med lockig peruk, ser ut som min egen mamma.

Hon är redan på språng nu, mot lammresterna i matlådan och teaterns kvällsrepetitioner. Hinner ändå berätta om dottern Ebbas fråga, då för länge sedan, om man fortfarande ser i färg när man blir gammal.
– Hon hade väl sett gamla blekta fotografier som fått henne att undra. Men frågan är jättebra. Och det kan jag tänka när det gäller mig själv, som både tröst och glädje: Å, jag ser fortfarande livet i färg! Gör du också det? Men Gud vad jag har pratat, kan man verkligen prata så här mycket, hjälp…

* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 5.2013
* Läs också Nummers tidigare intervju med Ann Petrén från 2004 här.