Marianne Fredrikssons roman spänner över 130 år av svenskt kvinnoliv. Uppsättningen presenterar handlingen med Annas ögon, hon som vid sin dementa och döende mors bädd söker efter en mening med det svåra liv modern fick utstå och då finner många oväntade samband mellan sitt, sin mors och sin mormors historia. Inte minst vad gäller förhållandet till män.
Det är en spännande, välgjord och annorlunda föreställning. Vi rör oss fram och tillbaka i tiden. Korta avsnitt avlöser kontinuerligt varandra, vilket i sin tur ställer höga krav på de sju skådespelarna på scenen. De får i samma takt byta roller med varandra för att täcka det myller av personer och åldrar det handlar om. Det sker smidigt och känsligt – allt blir som ett orgelverk, virtuost registrerat av regissören Judith Hollander.
Trots det saknar man tyvärr den djuplodande karaktärsteckningen som skulle låta oss förnimma det allvarsamma underliggande stråk av sorg som finns i boken. Några scener är nära att kantra mot ren bondkomik.
Detta dock sagt i marginalen. Lisbeth Johansson, eftertänksam och stark (i rollen som Anna) och den mångfacetterade Bo G Lyckman (som John Broman, Gamle Arne, Arnes pappa) ger föreställningen tyngd.
Veronica Kurba som gestaltar alla tre huvudpersonerna i deras ungdom är gripande oskuldsfull och allvarlig (framför allt i Hanna som barn), Agneta Ahlin strålande när hon summerar sitt liv som den åldrade Johanna. Pär Malmström (Ragnar) får däremot inte fatt i sin rolls sammansatta karaktär, en allvarsam charmör blir här i stället till en underhållande komiker.
Sven Dahlbergs scenografi är vacker, enkel och smart. Några lätt flyttbara träpaneler skapar än tät, än luftig rumslighet som nästan organiskt följer spelets jämna övergångar.
Även med den reservation jag har mot en viss lättviktighet i karaktärerna är detta en pjäs väl värd att se.
Loading ...
