Masker och grekisk teater hör ihop. Men när Mariana Araoz från franska Collectif masque gör Antigone på Skillinge teater bär inte skådespelarna antika masker. I stället har de moderniserade commediamasker.
Araoz har tidigare deltagit i Teater Hallands mångåriga commediaprojekt, och trots att Etienne Champions vackert groteska masker kan kännas som ett återseende, är uppsättningen ändå en ny variant av klassikerbearbetning med commediamedel.
Harald Leander som Kreon äger både scen och salong. Hans blodsprängda gubbmask stirrar ondskefullt ut över publiken i sparsmakade men motiverade upphävanden av fjärde väggen. Scenen är det nerbrända Thebe, med krossat glas och sotade bräder. På dessa bräder balanserar Kreon, en perfekt bild av hur den totalitära staten är både fjantig och farlig på samma gång. Kungen är diktatorsrollens fånge, vilket illustreras av att masken förhindrar hans mänsklighet. Det är masken som talar maktspråk, demaskerad blir diktatorn mänsklig.
Föreställningen innehåller ett briljant parti, där skådespelarna håller sina masker framför ansiktet, och med fin koreografi låter maskerna tala för sig själva.
Thebe är förvandlat till en fasciststat av 1930-talsstuk. Textbearbetningen betonar det fascistoida och patriarkala i Kreons samhällsfilosofi. Alla offer som den thebanska kungaättens blodsdåd har krävt är svärtade barndockor, som skådespelarna ömsom vyssjar ömt, ömsom vrider nacken av. På slutet staplas de som en likhög eller offeraltare längst fram på scen.
Katarina Zell är smäktande engagerad i Antigones försvarstal för att låta moralisk rätt gå före lag. Peder Holm ger sin Haimon en ljus klarhet, men är framför allt imponerande variationsrik som väktare med trägevär och komisk mask. De komiska distanseringarna är precisa och motverkar den tragisk-heroiska patetiken i monologerna. Även om precisionen är något lägre i andra akten är föreställningen ändå en lysande upplevelse.
Loading ...
