Jag tycker alltid att det är oerhört givande att läsa Anton Tjechovs pjäser. Hans påverkan på dagens moderna dramatik kan dessutom knappast underskattas. Men vad är det då som gör att hans pjäser framstår som så läsvärda än idag, drygt ett sekel efter det att de skrevs? De är visserligen helt moderna vad gäller språket, inte minst i Staffan Skotts eminenta översättning, men utspelar sig likafullt i en uppenbart svunnen tid.
Om en ny tid
Ett genomgående tema är fattig aristokrati som trängs tillbaka av den nya tidens krafter; nyvunnen rikedom övertrumfar de tidigare ärvda privilegier som fanns i det gamla Ryssland. Det här gällde väl i och för sig inte bara Ryssland, utan drabbade de härskande skikten i hela Europa i takt med livegenskapens avskaffande och den moderna industrialismens intåg under det tidiga 1900-talet.
Men här finns så mycket mer! Personteckningen till exempel, som på det hela taget är så oerhört vital och exakt och där varenda liten biroll tilldelats sina alldeles egna, utmärkande drag. Inte sällan är det också oerhört roligt mitt i all tragik. Alla dessa djupt individuella karaktärer och deras besynnerliga egenheter; deras små visor, deras mat- och inte minst dryckesvanor och allehanda stolligheter. ”Guter mensch, aber schlächter musikant” (En bra människa, men en dålig musikant), som det halvt på skoj, halvt nedlåtande sägs om någon av de i grunden snälla, men samtidigt ack så misslyckade personerna i ”Körsbärsträdgården”. Här finns faktiskt knappt en enda sida där man inte skrattar eller hittar repliker i stil med ovan nämnda, värda att memorera för senare bruk.
Märkligt aktuella
Dessa pjäser präglas av en hela tiden närvarande, vital uppfinningsrikedom, humor och språklig fräschör, men framför allt tecknas här ett antal allmänmänskliga porträtt som med en sällsam lyster förefaller lika aktuella idag som de antagligen var för hundra år sedan. Detta framför allt torde vara vad som gör dem till klassiker.
Loading ...
