Apan på gatan

Man kan förstås fråga sig om vårt samhälle behöver vuxna som klär ut sig till apor, om det bidrar något till vårt ekonomiska ekosystem. Det vill säga, om apan tillför något som i sin tur kan peka på en återvinst för medborgarna. Eller är apan bara något som roar en minst lika icke vinstdrivande, resursslukande grupp i samhället: barnen (se också krönikan Om vikten av onyttig kultur). Där – i en källarlokal på Söder hos underbara knasiga BUS, Barnens underjordiska scen, och deras föreställning Mormors nucirkus – kan en diskussion om svensk kulturpolitik starta. I varje fall var det där min teatervår började efter tio månader i blöjträsket.

På Nummer skrev vi under våren om kulturpolitiska frågor i artiklar som Kulturpengapåsen byts mot portfölj, Nordisk kulturpolitik, Här är kulturutredningen, Barnverksamhet prioriteras i regionala anslag, Östsam utreder kulturutgifter,  Kulturrådets budgetkrav, Arbetsmarknaden svårare för kulturarbetare, Svagt intresse för kultursponsring, Tom kassa för kultursponsring i Dalarna, Inga kulturpengar i vårbudgeten, Svag kulturpolitik i S-rådslaget, Remissvaren på kulturutredningen, Kulturen under EU-ordförandeskapet och Kulturen under Almedalsveckan. Och i vårt diskussionsforum var det du som skrev om dem.

Personligen vill jag förstås slå ett slag för teaterapans fortlevnad och därmed en humanistisk kulturpolitik som gör att de som satsar seriöst på konsten som yrke, också kan överleva på det utan vinstkrav. Alltså, kasta inte ut apan på gatan, utan hylla dess mod och umbäranden i en tuff storstadsdjungel där principen ”survival of the fittest” härskar!

För jag beundrar det faktum att det finns personer som vill ägna hela sitt yrkesliv åt att roa andra människor för en medianlön på 23 972 kronor före skatt (Institutionsteatrar, 2007, källa: Teaterförbundet). För denna inkomst kan man få göra följande under ett arbetspass: Visa rumpan, spela transa, klättra på väggarna, äta glass med kaviar, spela död, senil, puckelryggig, bordellmamma, asylsökande eller den morddömde Helge Fossmo – se ytterligare exempel på arbetsuppgifter för en skådespelare bland våra 170 recenserade föreställningar under våren.

Om en vanlig tjänsteman utsattes för ens en bråkdel av dessa märkliga arbetsuppgifter, så skulle förmodligen det lokala skyddsombudet gå i taket av förfäran. Men detta gör alltså andra bara för att roa oss. För 23 972 kronor i månaden. Om de är fast anställda på en institutionsteater, annars för bara en bråkdel av den lönen – eller bara för en teaterkram. Luktar det inte lite apa?

En annan del av teaterlivet som brukar lukta apa är jämställdheten. Men Nummer anade en ljusning i artikeln Allt fler kvinnor i chefsstolarna (2009-01-28) där vi också presenterade en ledarskapslista som ständigt uppdateras av redaktionen.
   Jämställdhet debatterades också av teatervetaren och skribenten Yael Feiler i artikeln Konstens autonomi vs. jämställdheten och av ordföranden för Sámi Teáhter, Per Niila Stålka i Jämställdheten i Svensk scenkonst styrelse.

Men teater om något blir snabbt historia. Nu ser vi fram emot en ny, dynamisk kulturdebatt och scenhöst med uppsättningar som kan både roa och oroa våra sinnen, föreställningar som ställer tillvaron på ända och ger oss nya perspektiv att se världen med och inte bara bekräftar vårt ego. Vilka dessa föreställningar kan vara överlämnar vi åt dig att fundera över. Till din hjälp ger vi dig vår fullmatade premiärartikel Förväntningar på scenhösten.

Tack för den här säsongen!

Obs: Glöm inte att lämna din åsikt om Nummer inför vårt 10-års jubileum 2010.