Det är den tretton kvinnor starka ensemblen, regissören Åsa Kalmér och den norska dramatikern Lene Therese Teigen. Teigen har tidigare skrivit barnteater, kortfilm och radioteater, men Mater Nexus är hennes första helaftonspjäs. Efter urpremiären i Oslo förra året kallades hon av kritiker för ”en kvinnlig Norén”. Hennes pjäs tar upp allehanda kvinnoproblem, som bröstcancer, barnlöshet, självförverkligande och prestationsångest. Alltsammans ackompanjerat av en sjungande fiol signerad Anna Lindal – framstående violinist, som i Mater Nexus gör debut som skådespelerska.
Nummers Anna Hedelius slog följe till premiären med fyra män. De tycktes trivas med kvinnodominansen på scenen och gav pjäsen genomsnittsbetyget 4 av 5.
Peter Christensen
Ålder: 24 år
Bor: Hägersten
Sysselsättning: Assistent på Jämo
Civilstånd: Gift
Går på teater: ca 6 ggr per år
Betyg: 5 för första akten. Andra akten sämre.
Vad tyckte du om pjäsen?
– Första akten var det bästa jag har sett någonsin. Då fördes ett verkligt samtal på scenen. Andra akten var väldigt pessimistisk och de talade förbi varandra på ett alltför teatralt sätt. Alla var desillusionerade och ingen hade uppnått vad de ville. Om det är så i verkligheten är det visserligen rätt att skildra det, men jag tror personligen att det går att förändra sin situation oavsett hur den ser ut.
– Jag tyckte att det var positivt att skådespelarna inte var så kända.
Fanns det något budskap?
– Det var i så fall det som sägs i pjäsen och också står i programmet: ”Huden är på sätt och vis den yttervägg vi avslutar oss själva med. Innanför är allt flytande. Fett och identiteter.” Men jag tyckte inte att det budskapet kom fram så bra.
Kunde du känna igen dig?
– I första akten, absolut. Den var väldigt välskriven och jag kunde känna igen hur rollgestalterna förhöll sig till varandra och reagerade på varandras repliker. I andra akten hade alla blivit kanonbittra – där kände jag inte igen mig.
Fick du några nya insikter om kvinnor?
– Nej, inte direkt. Men scenen i klostret var spännande. Vad menade egentligen den äldre kvinnan när hon slog den yngre? Där fick man inget svar i pjäsen, men det går att fundera vidare på egen hand. Handlade det kanske om homosexualitet?
Lene Therese Teigen har av kritiker kallats ”en kvinnlig Norén”. Kan du skriva under på det?
– Jag har inte sett så mycket av Norén, förutom Skuggpojkarna på Elverket. Den svarta livssynen har de gemensamt. Jag tänkte annars mycket på den danska filmen Dansen med Regitze, där en cancersjuk kvinna också samlar sina vänner omkring sig.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Absolut. Både till vänner och arbetskamrater. De flesta jag känner är intresserade av genus, så för dem är det ett måste att se den.
Jens Plesner
Ålder: 32 år
Bor: Huvudsta
Sysselsättning: Egen företagare
Civilstånd: Singel med treårig son
Går på teater: ca 2 ggr per år
Betyg: 3,5
Vad tyckte du om pjäsen?
– Jättebra, men den kändes inte riktigt färdig. Den kommer nog att bli riktigt bra när de har spelat några gånger.
Vad var det som var bra?
– Både konceptet, dekoren och framförandet. Det var skönt att fokus i denna kvinnopjäs inte låg på frånvaron av män. Dessutom fanns det en befriande humor, som inte kändes tillkämpad utan fanns liggande i texten.
Fick du några nya insikter om kvinnor?
– Faktiskt inte, men det kan bero på att jag jobbar med människor. Pjäsen manifesterade på ett positivt sätt det som redan är sagt. Den återspeglade verkliga företeelser.
Kunde du själv känna igen dig i rollgestalterna?
– Ja, de var allmänmänskliga. Alla finns i en på något sätt. Mor-dotter-relationen var intressant. Där kunde jag känna igen mig både i relationen med min egen mor och med min son.
Hur fungerade musiken i pjäsen?
– Jag blev hänförd av den, men är inte så solklar över vad den hade för mening. Jag tycker att violinisten fungerade bra även som skådespelerska.
Håller du med om att Lene Therese Teigen som dramatiker liknar Lars Norén?
– Ja, i så fall i oåtkomligheten in absurdum hos rollgestalterna.
Hur var din känsla efter teaterbesöket?
– Pjäsen bekräftade framför allt en bild jag redan hade. Men det kändes pessimistiskt att rollgestalterna aldrig möttes ordentligt.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Ja, det har jag redan gjort!
Patrik Sidén
Ålder: 37 år
Bor: Hägersten
Sysselsättning: Fastighetsskötare
Civilstånd: Gift
Går på teater: ca 4 ggr per år
Betyg: 4
Vad tyckte du om pjäsen?
– Bra. Den var välspelad och hade ett bra manus. Även skådespelarna var bra, bortsett från violinisten, som ju var skådespelardebutant. De många scenbytena i början gjorde att pjäsen tappade tempo. De kunde också ha kortat av musikstyckena.
Vad hade den för budskap tycker du?
– Den tecknade porträtt av en samling människor och deras olika ståndpunkter. Mor-dotter-relationen var ett intressant tema.
Kunde du känna igen dig i rollgestalterna?
– Nej, det kan jag inte säga.
Hur var din känsla efter teaterbesöket?
– Föreställningen var ju komisk, utan att för den skull övergå i fars. Känslan var därför inte som efter någon rysk, tung pjäs.
Du tyckte att musiken kunde ha tonats ned – varför?
– Det är visserligen trevligt med musik, men här fungerade den framför allt som en stämningsskapare, så det var onödigt med de långa styckena.
Kan du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Ja, till vissa av dem. Jag tycker absolut inte att det enbart är en pjäs för kvinnor.
Stefan Giesecke
Ålder: 51 år
Bor: Bromma
Sysselsättning: Marknadsarbete på LRF
Civilstånd: Gift, två barn, 14 resp 9 år gamla
Går på teater: 4-5 ggr per år
Betyg: 3,5
Vad tyckte du om pjäsen?
– Bra, men ojämn. Helhetsintrycket är positivt. Det var kul med de olika tablåerna, som klarnade och blev till en röd tråd efter ett tag.
Vad var pjäsens budskap?
– Det fanns många kvinnliga budskap i pjäsen, men jag tycker att den gapade över lite för mycket. Alla kvinnoproblem skulle in i en och samma pjäs. På det sättet blev den lite ytlig.
Fick du några nya insikter om kvinnan?
– Nej, inte direkt. Men pjäsen var intressant så till vida att den handlade renodlat om kvinnofrågor. Annars blir det lätt så att mannen andligen finns närvarande trots att han inte deltar på scenen. Så var det inte här.
Kunde du känna igen dig?
Ja, förälder-barn-relationen kunde jag känna igen i förhållandet till mina egna barn. Jag tänker då framför allt på temat att man ska respektera barn för var de är och vad de vill.
Pjäsen var Lene Therese Teigens första helaftonsföreställning. Märktes det?
– I så fall för att den var lite spretig och skulle teckna så mycket på en gång. Det lilla är ofta det stora.
Har hon några likheter med Lars Norén, vilket en del kritiker hävdat?
– Jag har sett en hel del av Norén och tycker att han är oerhört bra på dialoger. Han blandar det svarta skämtet med allvar och det gjordes också i Mater Nexus.
Vad tycker du om musikens roll?
– Jag gillar fiol och tycker att musiken förhöjde föreställningen. Violinisten Anna Lindal var även en av de bättre skådespelerskorna på scenen.
Kan du rekommendera pjäsen?
– Ja, alla kan se den. Men i allmänhet kan jag tycka att det finns en fara i att lyfta fram kvinnor som en minoritet. Som kvinna skulle jag bli lite förbannad av det, eftersom ojämlikheten på det viset består. Det skulle kunna gälla även den här pjäsen.
Loading ...
