På vilken annan arbetsplats som helst skulle det kallas för sexuella trakasserier. Nu är det upphöjt till konst och bortom allt klander. Frågan är vad en av årets – och förra årets – mest sedda föreställning sänder ut för signaler till den nya generationen kvinnor – och det är uppenbarligen de unga som allra mest vill gå och se Fröken Julie, främst för Mikael Persbrandt i rollen som Jean. Fröken Julie i en uppsättning där Jean tolkas som den starkare och Julie till synes mest är ett förvirrat psykfall utan egen vilja. Någonstans känns just den här situationen jobbigare yrkesmässigt än när äkta paret Marie Göranzon och Jan Malmsjö i början på 90-talet utövade en äktenskaplig könskampsstrid i Lars Noréns regidebut av Strindbergs Dödsdansen, en bitter fight där båda fick bitcha sig ungefär lika mycket och på samma nivå. Och så är de dessutom fortfarande gifta.
Ett samtida kvinnoporträtt?
Ja, visst måste man kunna skilja på teater och verklighet, men bortom allt rollspel är det trots allt två personer av kött och blod som inför flera hundra personer i publiken måste konfronteras med varandra på ett ganska psykiskt påfrestande sätt. Man kan antingen kalla det extremt professionellt eller fullkomligt aningslöst. För frågan kvarstår, är det verkligen rätt handlat av herrarna regissören (Thommy Berggren) och Teaterchefen (Staffan Valdemar Holm) att utsätta den begåvade och intelligenta Bonnevie för en scenisk konfrontation av det här slaget med tanke på den privata relationen med Persbrandt … och dessutom skapa en kassako av den? Det kan förstås bara Persbrandt och Bonnevie själva svara på. De har kanske en mycket bra relation idag som inte gör det sceniska spelet mer påfrestande än annars. Men som åskådare kan man förstås inte låta bli att ifrågasätta: är Julie, så som rollen är regisserad av Thommy Berggren, ett kvinnoporträtt för 2000-talets scen?
Loading ...
