Är baletten verkligen für alle?

I likhet med andra föreställningar som bekräftar publikens verklighetsuppfattning har Balett für alle gjort succé, med en rad utsålda föreställningar. Själv blev jag rätt besviken över att allt var så förutsägbart, men också fascinerad.
   Det som fascinerade mig var att både publik och artister verkade rörande överens om att balett är en töntig konstform som utövas av homosexuella män i suspensoarer och tighta trikåer inför en publik hämtad från överklassen, kapitalet och diverse före detta öststatsdiktaturer.

Rädslan för nuet
För mig blev Balett für alle ett beklämmande uttryck för hur fjärmad den konstnärliga dansen i allmänhet och baletten i synnerhet är från den vanliga människan.
   I motsats till skådespelaren är dansaren fortfarande en främmande varelse. Och när jag lyssnar inåt mot dansvärlden får jag en känsla av att det på vissa håll finns en stark önskan att det skall förbli så. För några veckor sedan snappade jag till exempel upp följande replik: ”Ingen skulle ju förvänta sig att Cullbergbaletten skulle göra ett stycke mot djurplågeri.”
   Att ta in nuet i sina verk är riskabelt eftersom man då lätt blir anklagad för att vara pretentiös. En som har erfarenhet av det är den i Göteborg verksamme koreografen Peter Svenzon.
   – Det var min föreställning som hette Våld, som jag blev kritiserad för. Jag fick kritik för att jag kallade den Våld, de tyckte att det var ett för banalt namn. Men jag vet inte vad man annars skulle kalla den. Om det handlar om våld är det bättre att vara rak och inte göra det mystiskt.
   

Bristande intresse för dans?
Peter Svenzons erfarenhet verkar vara ganska typisk för hur recensenter och andra experter tar emot svenska danskonstverk där koreografen försökt ta in nuet i föreställningen. Till exempel bemöttes såväl Brott av Björn Elisson som Anima av Per Isberg mycket avvaktande. Men publiken kom, den så att säga uttryckte sin åsikt med sina fötter.
   Nu är det ju inte ovanligt i något sammanhang att publiken har en annan åsikt än kritiken. Det som är oroande är att man genom att hålla fast vid ett konservativt förhållningssätt missar möjligheten att stimulera koreografer och andra utövare att utveckla dansen till att bli en konstform i nära kontakt med nuet.
   Peter Svenzon har sin bas i hiphopen och arbetar mycket med att skapa dansföreställningar för unga.
   Det är också där man finner den mest utåtriktade verksamheten och de mest dagsaktuella föreställningarna. Inom denna del av danskonsten tycks det dessutom finnas en större frihet att välja ämnen och en större vilja att skapa kontakt med sin publik.
   Hur förhåller det sig då med intresset för dans, är dansen en marginaliserad konstform på grund av ett bristande intresse eller beror det på något annat?
   Många tecken visar att det finns ett växande intresse för dans, det vill säga icke-verbal kommunikation i alla former. Men publiken måste känna sig bekant med det som visas och känna sig inbjuden.

Globen vs Operan
De som lyckas med detta har inga problem att få publik oavsett vilken scen de uppträder på. Lysande exempel på det är Bounce, Cullbergbaletten och nu senast Gabriela Gutarra med föreställningen Malambo på Dansens Hus i Stockholm.
   Förra året gavs också en relativt ointressant rysk version av Svansjön på Globen. Efter den fullsatta föreställningen pratade jag med några ur publiken. Det visade sig att de aldrig varit på Globen och aldrig varit på en balettföreställning. Men de visste vad Svansjön var och de visste att rysk klassisk balett var värd att satsa tid och pengar på.
   De var nöjda för de trodde att de fått valuta för pengarna. Att det samtidigt visades en mycket bättre och billigare Svansjö på Operan var de lyckligt ovetande om, eftersom ingen talat om det för dem.

Möten mellan konstnärer och publik sällsynta
För att publiken skall känna sig välkommen måste man göra den bekant med föreställningarna, vilket kanske Globens marknadsföring lyckades med i detta fall.
   TV-mediet skulle kunna spela en betydelsefull roll för danskonsten, för det är främst genom att se dans som man förstår vad det handlar om. Men det direkta mötet mellan publik och utövare är också viktigt.
   Tyvärr är det mycket ovanligt att koreografer och dansare möter sin publik. De frustrerade reaktionerna i pressen och bland publiken efter debatten mellan universitetslektorn Lena Hammergren och koreografen Kenneth Kvarnström under festivalen ”Rörelsen är en kvinna” återspeglade svårigheten att hantera detta att diskutera dans. Detta ingav också en känsla av att danskonsten har blivit så självbespeglande att vissa anser att man inte kan diskutera den, bara utföra och betrakta.

En omogen konstform
De som har hand om det växande antalet hobbydansare bär ett stort ansvar. Men istället för att öppna sina elevers ögon för danskonsten verkar en majoritet av pedagogerna fokusera elevernas uppmärksamhet på den fysiska prestationen. Detta får till följd att många av hobbydansarna som går och ser dans bara ser någon som gör det han/hon själv inte förmår göra.
   Genom att inte aktivt stimulera hobbydansarnas intresse för danskonsten förlorar man en grupp som skulle kunna utgöra en kunnig och entusiastisk kärna i danspubliken.
   Finns det något hopp om att dansen skall sluta vara en marginaliserad konstform? För mig representerar de ovannämnda problemen ett slags omogenhet hos konstformen. Men omogenhet är något som man kan växa ifrån. Och jag hoppas att den vilja som finns att utveckla konstformen skall hålla i sig så att dansen så småningom skall få den position den förtjänar. Då kanske de fördomar som nämndes i inledningen av artikeln kan ersättas av en utbredd medvetenhet om dansens unika möjligheter.