Året som gick: Ett kritiskt år

En av mina mest kritiska recensioner handlade om Maratondansen på Teater Västernorrland.
   Den lär ha gått hem hos publiken. Publiksiffrorna kan i och för sig ha mått bra av att biljetterna vissa dagar i veckan reades* för 40 kr styck till anställda i Sundsvalls kommun. Min kritik gick bland annat ut på att det var publikfrieri på dokusåpenivå, att pjäsen saknade egentlig handling och att skådespelarna inte fick utlopp för sin konstnärliga kapacitet.
I folkmun brukar det heta att när recensenter sågar någonting så är värt att se. Och kanske är det inte bra att se för mycket teater. Man riskerar att bli blasé.
   Jag tycker inte om att skriva ner saker. Komma där och tycka en massa när människor har jobbat i veckor och månader på att skapa ett scenkonstverk. Men är jag inte ärlig när jag tycker att någonting är dåligt har jag ingen trovärdighet när jag vill förmedla mina stora teaterupplevelser.
   Det har faktiskt hänt att medverkande i föreställningar som fått ilskna recensioner av mig har kommit och tackat. Vilka motsättningar döljer sig bakom sådana händelser? Diskuterar inte folket på teatrarna föreställningen under arbetets gång, läser de inte pjäserna i förväg? Har teatern ingen intern demokrati och yttrandefrihet? Hur ska teatern kunna skapa fullödiga scenkonstverk om de som medverkar inte kan påverka arbetet?
Kanske har teatern någonting att lära av den nutida dansen. Där skapas föreställningarna oftast i samarbete med ensemblen. Koreografen kommer med en idé men dansarna improviserar fram koreografin och bidrar med sina individuella rörelsespråk till föreställningen.
En konstnär har sagt till mig att en recensent som sågar ett konstverk bör försöka tala om hur det hade kunnat göras bättre. Det känns pekpinneaktigt att göra det. Men jag försöker.
   Det var nog inte många teatermänniskor som såg dansföreställningen XL, becausee size does matter, som turnerade med Dansnät Sverige våren 2006. Det kunde de gott ha gjort. Med humor, självironi och mycket dansglädje parodierade dansarna framför allt 1980-talets epokgörande dansverk inom den nutida dansen. I andra delen av föreställningen kritiserade de konsumtionssamhället. Dansglädjen i den föreställningen hade knappast kunnat uppstå utan att dansarna själva varit medskapande vid verkets tillkomst.