Året som gick: “Jag gillar svart”

Nej, svartklädd vill jag ha honom. Som Pontus Plaenge i Vadstenas Hamlet med Shakespeare på Gräsgården – Yes sir! Eller Henrik Johanssons äkta Tonårshamlet i ung scen/östs begåvade Vårslakt av klassiker.
   Och som Rikard Wolff i Rikard III – han som kom, triumferade och försvann från Östergötland nästan på stört – snacka om häftiga skuggriken!
   Det är främst de turnerande produktionerna, ung/scen öst och Shakespeare på Gräsgården som gett östgötarna sin beskärda del av uttrycksfull svärta. Östgötateatern har det inte. Marika Strand undantagen som den stumma Marlene i Petra von Kants bittra tårar (i en silkesgul variant av “Fassbinder trettio år senare“) – en rolltolkning med kvardröjande ångestladdning.
   Å andra sidan, svart är inte allena saliggörande. Bakom varje moln finns en silvrad strimma i grått. Hur vacker som helst. Ta Noréns tolkning av Ibsens Lille Eyolf (Sverigepremiär i Linköping) – ett konstverk att bevara i minnet.
I grått gick även Simon Williams Nobody is Perfect. Eller snarare i gråbrunbeigegrönrött. En tramsig nonsenspjäs som storspelande gråbrunbeigegröne Patrik Voight gjorde till årets skrattfest – det är vid såna tillfällen man kan se publiken börja skimra i orange. Ett gott skratt förlänger ju inte bara livet, det ökar även ansiktsfärgen.
   Nu tränger de sig på. Färgerna. Droppar, sjunger och dansar från regnbågsozande Trollkarlen från Oz och mer jordnära Spelman på taket – en blomsteräng med Chagall bakom penseln – och stramar upp sig i sommarens Köpmannen i Venedig. Hett ute, hett i Vadstena Folkets park. Mycket guld och silver. Och en Shylock (Per-Johan Persson) i liturgisk purpurlila. Snyggt och gåtfullt.
   Men, hur var det nu med det chockrosas vara eller inte vara?
Finlandssvenska Teater Viirus bangade definitivt inte för pastellerna. Synd om dem som missade deras No return när den passerade Linköping. “En helgalen Kafkatolkning i chockrosa” och alldeles, alldeles underbar!