Året som gick: “Jag har luckor”

Så jag åkte aldrig upp till Umeå för att se den underbart märkliga humorgruppen Klungans nya uppsättning. Inte heller bevistade jag Bättre folk, koreografen Malin Hellkvist Selléns första premiär i sin gamla hemstad Umeå. Och Profilteaterns nya skräckteater Rädd har inte skrämt mig. Ännu.
   I vanliga fall delar jag min tid mellan Östersund och Umeå. Att tillbringa teaterhösten enbart i Östersund har inneburit mycket. En hel del riktigt bra upplevelser men också andra typer av luckor. Två saker har lyst med sin frånvaro: 1) Dans. 2) Frigrupper.
   1) Jag saknar dans. Dansutbudet i Östersund är begränsat och slumpartat. Våren var en riktig jackpotsäsong. Först Anna Vnuks Kära medborgare i slutet av mars och bara en knapp månad senare Norrdans Wool. I höst blev det ingen dans alls. En höst i Umeå hade förbättrat mina möjligheter till dansupplevelser med runt 1000 procent. Cullbergbaletten kommer till Östersund ibland också. Men det finns mer där ute, så mycket mer. Och jag vill ha mer.
   2) Jag saknar frigrupper. I Jämtlands län finns en mindre operaensemble och en länsteater. Punkt. Det är en fin liten länsteater vars vårproduktion Dan då Dan dog finns med på min topplista över årets scenkonstupplevelser. Det är en länsteater som vill vara ute i varenda liten bygdegård och ofta förlägger sina premiärer till ställen som Kakuåsen eller Köttsjön. En länsteater i ordets rätta bemärkelse. I Östersund finns också amatörer som ibland når oväntade höjder. Men inga professionella, experimentella frigrupper. Under senhösten har det dock ryktats om att en grupp vid namn Moderna Fjällteatern slagit rot i de södra delarna av Jämtlands län. Jag hoppas på dem så länge.
   När luckorna i mitt senaste scenkonstår nu är avklarade är det dags att avtäcka en av årets starkaste upplevelser. En kväll i slutet av mars lyckas sex karamellfärgade aktörer förvandla Storsjöteatern i Östersund till den stora teatern i Oklahoma. En högenergisk ensemblekropp som vibrerande av spelglädje frammanade trumpetande undersköna änglar, Oklahomateaterns gigantiska personalchef och dunkande tåg med samma precision. I Helsingforsbaserade Teater Viirus No return hittade jag allt det som en gång fått mig att fastna för teater. Allt det som gör att jag fortsätter att slå mig ner i mjuka fåtöljer, på hårda plaststolar eller gröna gympasalsgolv, vecka efter vecka, i jakten på den ultimata upplevelsen.
   När 2006 blivit 2007 ska jag och den där lilla, lilla superfina killen som vänt upp och ner på mitt liv och gett mig teaterluckor fira femmånadersdagen med att gå på teater. I Umeå ger fria gruppen Ögonblicksteatern babyteatern Voff!. Det blir garanterat en av hans stora teaterupplevelser nästa år. Om det blir en av mina återstår att se.