Året som gick: Könssång på operan

Giuseppe Verdis Rigoletto på Folkoperan handlade i Mira Bartovs regi om trafficking och kollektiv skuld. Geniförklarade regissören Kasper Bech Holten lyckades med årets största operabedrift – att göra en feministisk tolkning av operalitteraturens tyngsta verk, Richard Wagners Nibelungens ring, i Köpenhamn. Uppsättningen utmynnar i en uppmaning till världens kvinnor att ta makten och visa att de kan skapa en bättre värld än vad männen hittills lyckats med. Holten ska efter jul sätta upp Verdis La Traviata på Stockholmsoperan. Det ska bli mycket spännande att se vad han kan göra av den mossiga historien som traditionellt brukar tolkas som en hyllning till kvinnlig underkastelse!
   Kvinnor med makt och pondus fanns däremot i överflöd i Vicenzo Bellinis Norma på Stockholmsoperan. Lena Nordin som keltisk översteprästinna och stjärnskottet Emma Vetter som hennes ärkefiende turades om att äga scenen.
   Manligt våld och hur man får bukt med det har undersökts i flera föreställningar i år. I Malmöoperans starka uppsättning av Dead Man Walking efter boken och filmen med samma namn kämpar en nunna för att få en dödsdömd mördare att ta ansvar för sina handlingar. Sökandet efter aggressivitetens orsaker fanns också i Värmlandsoperans Jekyll och Hyde med musik av Frank Wildhorn. Ett försök att helt avlägsna den våldsamma sidan i människans natur resulterar i att ondskan i stället får eget liv. Christer Nerfont gestaltade skickligt två motsatta personligheter i samma kropp, även om uppsättningen kunde tagit vara bättre på det mörka temat.
   Det ultimata kriget mellan könen i operavärlden utkämpas förstås i Mozarts Trollflöjten. Nattens Drottning och hennes tärnor är operan igenom i ständig fejd med Sarastros manliga tempelorden. Trollflöjtens sensmoral och dess tvetydiga slut har lett till hyllmetrar av lärd analys, men Stockholmsoperans urvattnade nypremiär i höst verkar tyvärr inte ha tagit del av någon av dem. Konflikten är luddig och skådespeleriet ofokuserat.
   Den extremt oromantiska kärleksduetten mellan en prins och en prinsessa dinglandes i varsin lina från taket med blickarna irrandes i kulisserna vill jag helst glömma, liksom överhuvudtaget de stora operahusens dåliga vana att göra nypremiärer där man sparat in på regin. Däremot minns jag gärna Parisoperans nyskapande Figaros bröllop av Mozart som sändes i svensk tv i somras, med bland andra svenske världsbarytonen Peter Mattei, i regi av Cristoph Marthaler. Jag har aldrig sett en fulare operaföreställning än denna, med illasittande åttiotalskläder och klumpiga glasögon på sångarna. En rufsig pianist lommade fram och tillbaka på scenen fastkopplad med en plast-synth. Men den timing och detaljrikedom som existerade i varenda takt gjorde att det här inte fanns utrymme för ett enda av de dödlägen som traditionella operaföreställningar ofta dras med. Könskampen rasar i högsta grad också i Figaros bröllop och det är förstås kvinnorna som drar männen och deras makt vid näsan till slut – med list, envishet och en stor dos charm…